Vandalorum: Nordgren i mattludd

IGÅR ÖPPNADE två nya utställningar på Vandalorum och redan i fredags var det förhandsvisning för inbjudna. Nyfiken och förväntansfull befann också jag mig där, såsom en ”Vandalorums vän” bland halvannat hundratal andra besökare/gäster.

Sune Nordgren invigningstalar.

Den stora entréhallen används som välkomstutrymme och för mingel (= samkväm av spontankaraktär, ofta på stående och/eller gående fot) och man kunde förstås, såsom ofrånkomlig praxis, förse sig med någon sorts rosa bubbel och tilltugg. Själv avstod jag från förning. Kolsyra sticker i näsan och snacks fastnar bara i min trasiga tand. Projektledaren, Sune Nordgren i sin sedvanliga kulturmundering, höll ett anförande vilket jag tyckte var rakt, engagerat, intressant och bra, utan för mycket floskler och fikonspråk. Det kan faktiskt vara så att han är rätt person för uppdraget att leda Muséet. Jag tror det. Åtminstone har han rätt framtoning och – tror jag, stor kunnighet.

TVÅ NYA UTSTÄLLNINGAR var annonserade: Holländaren Dick Brunas bildgärningar och kanske framför allt hans nu halvsekelgamla och vittspridda ”Miffy”, den lilla menlösa kaninflickan. Bruna-utställningen exponeras  i första hallen och delas i två halvor. Till vänster barntillvänt med lågt hängda original längs väggarna, plus andra Miffyattribut mitt i hallen. Till höger en mer formell presentation av Dick Brunas arbeten som grafisk designer och illustratör.
Brunautställningen ska jag ge gott om tid någon annan dag och i lugn och ro, för när portarna in till hallarna äntligen öppnades för oss, var mitt huvudintresse riktat mot David Svenssons verk, som nu ska fylla hall 2 framöver.

Vacker, lågmäld harmoni i ton och form.

DET ÄR VACKERT, vilket jag noterar med största glädje och beundran. För jag förstår vilket grandiost mod och vilket risktagande konstnären visar upp när han så här avslöjar sig som en ”estet”.  Han vågar avstå från att förarga med sina verk och han tar risken att bli utdömd av etablissemanget för att inte dra en massa trycksvärta i feta rubriker. Det verkar som om han har självförtroende. Sitt ”rum” på Vandalorum har David Svenssons gjort till en mycket skön plats. Med små åthävor som gradvis gulnade boksidor, eller uttjänta lysrör omformade och i nya funktioner, eller utnyttjandet av mattludds fysikaliskt olika ljusreflektion (beroende på fibrernas riktning i förhållande till ljuskälla/betraktare), lyfter konstnären fram det vardagsnära i oväntade och raffinerade former. Det resulterar för mig i skönhetsupplevelser. Men får det vara så? Vilken annan ung konstnär vågar idag lämna ”main stream” och jobba med estetiken?

Konsten har ju kommit att handla mest om att komma på saker först. Idéer som ingen annan haft ännu. Oftast löser man det genom att göra saker som vettigt folk drar sig för. Performances och allt vad det heter är nog det säkraste kortet att satsa på. Anna Odell var totalt okänd innan hon skapade sitt rubrikskapande konstverk och Joanna Rytel skrevar med trosan kring ena vristen över Stockholms ström och dansar inför kossor – det är ju rätt så egna idéer. Men är det egentligen konst? (Joanna dansar inte ens särskilt bra.) Jag är så fruktansvärt gammal så jag kan skamlöst ställa frågan: Finns det några ”hitta-på-det-värsta-tävlingar” för dem som absolut vill hamna i fokus och kan man i så fall inte kalla disciplinen något annat än konst?

Jag upplever inte David Svensson som en fullt utvecklat konstnär, men som en mycket potent estetisk och idérik kreatör. Han är ingen jag skulle satsa på som tidningssvärtare – ännu, men istället och dess bättre, tror jag han kommer att utveckla en både långsiktig och stabil lukrativ bana som konstnär, och designer. Det här är absolut inte sista gången han kommer att låta tala om sig.

Gulnade blad.

Papperstavlorna är i sig inte alls avancerade: bokblad med gulnade kanter, sammansatta och inramade. Men jag hade aldrig kommit på det, och inte du heller, vilken dekorativ skönhet de här mer eller minder vaga skiftningarna av åldrat papper visar – särskilt när de sätts tillsammans i grupper. Det här är ju verk som med naturens lagar kommer att förändras. Processen fortlöper och till slut har alla bladen förmodligen antagit en enhetlig ljusbrun nyans. Men det hindrar ju inte att konstnären just idag kan spela med subtiliteterna och tidens bitmärken.

En av de "luddiga" profilerna kändes bekant.

Men hur var det med mattluddet då? Jo, alla vi som dammsugit en luddig matta, vet att det skiljer på ”frånskjut” och ”tilldrag”. Om alla drag med munstycket görs åt samma håll ser det snyggt och prydligt ut. Men om man drar hipp som happ blir det oroligt: växelvis mörkare och ljusare ståk. Detta fenomen har David Svensson utnyttjat på en åtta meter lång svart matta, uppsatt på hallens gavelsida. Genom att bryta de från början enhetligt riktade mattluddens koefficiens för ljusreflektion, genom att dra ludden åt motsatt håll, har han kunnat skapa en tydlig, elegant och skickligt genomförd ”målning” i mattan. Han har teckna väl definierbara siluetter, tydliga avbildningar av personer som paraderar längs de åtta metrarna. Häftigt! Det är inte bara en brilliant idé – den är så väl genomförd också! Till och med skapad på plats. Om det är en lustighet eller en eftergift för gaget att borsta fram projektledaren i luddet är omöjligt att veta. Men där står han i alla fall, i tankfull profil.

Konstnären, David Svensson.

Sune Nordgren ska ha ”credits” för godkännandet av David Svensson som utställare!  Efter det här besöket på Vandalorum känns det som om projektet Vandalorum är på väg att få luft under vingarna. Örnungen kan snart lyfta och flyga. Och börja jaga!

Redaktören

Det här inlägget postades i 3-dimensionellt, Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.