Lissabon III – Kyrkan, maten och Fadon

EFTERSOM jag så att säga kommitin i Portugal som ”anhörig” och inlemmats ibland därstädes boende släkt och bland vänner, har jag fått förmånen att få mig förklarat många förhållanden och så småningom börjat odla en tydligare bild av landet och den portugisiska ”själen”. För en sån tycker jag mig börja ana. Portugisen skiljer sig nog inte stort från svensken (eller någon annan ), mendet generellt lättare och vänligare sinnelaget är i alla fall påtagligt.

Man är aldrig ensam i kyrkan.

DET LOCKAR MIG att besöka kyrkorna i Lissabon. Under de ofta dunkla valven finner man sommartid svalka och året om en tystnad ifrån stadslarmet. Under dagtid är alla öppna och de tycks aldrig vara tomma. Alltid sitter någon eller några i stilla ro, i enskild andakt eller bara i en stunds ro och själslig paus under arbetsdagen. Äldre, men även yngre människor kommer in, tänder ett ljus eller bara stannar upp inför någon av helgonbilderna. Man gör korstecken, både då man kommer in och innan man går ut. Jag tror inte att portugisen är så värst mycket mer religiös än svensken i gemen, men kanske har man behållit en större vördnad för kyrkan och för den traditionella tron. Att slinka in på lunchrasten och sitta en stund, kanske tyst be Nossa Senhora de Fátima om hjälp med något personligt trångmål – det passar praktiskt in i vardagslivet. Och handen på hjärtat, kan du någonsin vara säker på att det inte hjälper?

Tyst, dunkelt, vackert. En andlig tillflykt för envar.

Jag som nordbo, med en protestantisk uppväxt finner, till skillnad mot våra, oftast ljusa och lätta kyrkorum med stora fönster, de katolska dunkla, tungt ornerade och utsmyckade och överfyllda med olika symboler och mystiska ting. Biktstolen, funten med vigvatten, helgonbilder och så alla symboliska påminnelser om vår förgänglighet. En i min uppfattning barock överdådighet. Sånt är ovant för mig, men jag föreslår ändå, eller just därför, att vi ska gå in, min fru och jag, var gång vi kommer förbi en kyrka. Och det gör man ganska ofta under promenaderna i Lissabon. Jag har börjat göra korstecknet jag med, av pietet och… man kan som sagt aldrig veta.

MAN NJUTER NOG LIVET på ett annat sätt än man gör i Sverige. Trots ekonomisk kris känns det som om folk tar vardagen på ett mer okomplicerat sätt. Man lever mer ute; diskuterar mycket, äter och umgås. Det är i och för sig inte så konstigt. Man har en enorm restaurang-och cafétäthet, ända ut i förortena, ja i hela Portugal faktiskt. Där det finns en samling hus finns också en pastellaría.

Klockan är halv åtta, Adega de Gravatas öppnar.

Adega das Gravatas, från www.adegadasgravatas.com

Jag tror det är omöjligt att inte rätt snart hitta sina favoritställen, eller rent av sitt stamlokus när man vistas i Lissabon. Enligt min erfarenhet är de bästa resturangerna eller pastelariorna de som ligger närmast när man blir hungrig.  ”Storstadsfenomenet” med nonchalanta, ointresserade och snorkiga servitörer är ytterligt sällsynt. Kökens prestationer kan variera, men man blir alltid vänligt bemött. Nu går jag och min fru visserligen mest på hennes känningar och intuition. Men det blir ändå en massa chansningar när magen säger ifrån. Ändå är min missnöjesfrekvens mycket låg. Att restauranger ofta ligger inne i smala gränder och i pittoreska stadsdelar, beror nog inte på att det ska vara trendigt och ’chic’, utan snarare på att de alltid legat där. Det går inte att ta fel på att det mycket ofta handlar om familjeföretagsamhet.

I de patinerade kvarteren och de smalaste gränderna ligger ofta de mysigaste näringsställena.

En sen middag i Lissabon, har aldrig någonsin gjort mig besviken – men ofta salig. Tillsammans med min familj har jag t.ex. serverats Feijõada på en tom restaurangen, efter stängningsdags, med alternativ fisk till min fru, som inte gillar denna underbara bönrätt – och ytterligare ett alternativ till sonen, som varken gillar det ena eller andra. Bröd, ost och vin och naturligtvis även en dessert, innan kaffet. Detta under leende bedyranden att det inte var något besvär alls! Likande exempel på servicekänsla, eller medmänsklighet är en regel med få undantag. Hade det kunnat vara så i Sverige?

OCH SÅ: FADON, den speciella, ofta melankoliska musikformen som är så omtyckt. Det är lätt att förstå varför vurmen också går genom generationslagren. Här kommer avslutningsvis ett litet smakprov från Youtube. Det är en musikalisk ”illustration” som jag tycker speglar mycket av den portugisiska själen. Eja, vore jag där igen!

Redaktören

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.