My name is Barbra

MINA KÄNSLOR FÖR henne var som vid en undomsförälskelse: häftiga, alltuppslukande. Men det var en förälskelse som dock varade i rätt många år. Och jag vill inte påstå att glöden slocknat helt. Ännu. När sextiotalet gått in i sin andra halva sände radion ett halvtimmesprogram, ett porträtt med musikillustrationer av den då relativt nyutsprungna Barbra Streisand. Programmet som jag vill minnas var gjort av Claes Dahlgren, på Sveriges Radio. Programmet bandades på Basf bruna tape och spelades åtskilliga gånger på en liten Philips (2-kanals) i tonårsrummet. I samma veva sände Sveriges Television showen ”My name is Barbra”* – och jag var helt såld!

Barbra Streisand tog såväl Broadway som nationella TV-kanaler i USA som en orkan, en mandelögd, till synes späd skönhet (fulsnygg som Claes Dahlgren uttryckte det) sjöng på ett så intensivt, påverkande sätt att man inte kunde annat än trollbindas. I programmet bland annat hennes mycket långsamma och känslosamma ”Happy Days are here again”, hennes otroligt sensitiva version av ”The Shadow of Your Smile”, ”Second hand Rose”, förstås och som på- och avsignatur den udda lilla sångsnutt som verkar som vara skriven just för henne – Barbra.

My name is Barbara  är en slags signatur till en TV-show med nästan samma namn. Inte skriven för miss Streisand, men den passar ju perfekt. Sången ingår i en svit om fem, kallad ”I hate Music”, av en annan mycket namnkunnig amerikansk musikprofil. Vilken? Kan du gissa – utan att googla? (Jag kan fortfarande inte få in musikklippet utan att det kommer upp på en ny sida. Men stäng bara sidan i webläsaren när du lyssnat!)

Denna gudomliga, ehuru onåbara sångerska/skådespelerska, som dessutom bar tydliga drag av flickan i konsumkassan, hade för alltid nästlat sina rottrådar i min själ. Även om åren förtagit något av dessa trådars sega spänst, finns ändå ett starkt laryngitiskt band kvar som fjättrar mig.
Delar av showen ”My name is Barbra”, som t.ex ”Powerty medley’et”, ter sig ganska fånigt idag och ger en pinsamhetens bismak åt ett betraktande. Men man ska hålla i minnet att det här gjordes 1965, för snart 50 år sen. Allt var annorlunda då. Åtminstone kan jag uppfatta Barbras karrikerade ”Rich American housewife’s world” som en drift med både systemet och smaken.

Hittade denna bild – det vackraste fotot av dem alla.

Sångerna i medley’et gav mig ett och annat måtto i livet också. Till exempel det här:
”Nobody knows you
when you’re down and out
In your pockets, not one penny
and your friends, well
you haven’t any…”

I livets olika skeden förändras också de som vi kallat vänner. Har du inget, är du ingen.  Och när lyskraften till sist falnar, glansen täcks av patina, vad händer då? Jo vi som minns finns alltid här förstås!

 

Till sist, en del av ”My name is Barbra. Tekniken flyttar oss nästan 50 år tillbaka i tiden.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.