Fria andar

raa01

Restaurangen stängd…

SKOGENS INVÅNARE hälsar på. Jag tycker det är trevligt, men hustrun är rädd om sina rosor. Och visst är de här skönheterna riktiga marodörer, så fort de kommer åt. Vi har försökt stänga in ”odlingarna” så gott vi kan, men blommorna med de fina namnen svävar ändå i fara. Och än har inte vintern med sitt magra kostutbud kommit.
Men det är en njutning att se de här vackra varelserna; en mor med två nästan vuxna döttrar.

raa02

…men kanske går det att ta sig in köksvägen?

De har funnits i området under hela sommaren och ofta ganska nära. Så nära att de faktiskt redan och olovligen beskurit en del plantor. Fel tid att beskära rosorna hävdar hustrun och mer hönsnät har satts upp för att skydda det som är ”vårt”. Tja, det är väl en åtgärd som man känner igen från annat håll också.
Men tänk om vi människor aldrig hade lämnat vår ”livsstil” som jägare och samlare, om vi fortsatt att vandra runt och bara plocka till oss det vi för stunden behöver. Inte mer. Då skulle vi förstås inte haft en fungerande samhällsekonomi och ingen hade någonsin fått Riksbankens pris till Alfred Nobels minne.
Tyvärr måste vi alltså stänga ute skogens fria andar från vår lott – vi som för evigt är fast i det mänskliga feltänkandet. Vi kan bara stå där i fönstret och längta ut.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.