Om tortyr (ett elakt inlägg)

SPOTIFY ÄR FÖRFÄRLIGT vanebildande och beroendeframkallande. Jag har nog lyssnat mer på ett par veckor, än vad jag tidigare gjort på ett helt år. Valfriheten är enorm. Det är inte mycket jag sökt som jag inte hittat på den här siten. Ofta går mina sökningar ”associationsvägen”, den ena låten ger den andra. På så vis har jag skapat ett personligt ”det-var-mycket-bättre-förr-album”, en spellista för nostalgitrippen.
Vad jag inte hittade var en schlager som jag sökte i rent forskningssyfte. Det är den kanske mest misslyckade låt och låttext genom tiderna – internationellt räknat. Det gör mig på intet sätt missmodig. Det var ju som sagt bara i studiesyfte. Och den fanns på Youtube.

Våran var grön. (Bild: Vikipedia Commons)

I min barndoms pojkrum, hade en (redan då) urmodig vevgrammofon hamnat, tillsammans med ett fåtal 78-varvs bakelitplattor. Den spelades flitigt, trots att det bara fanns en enda riktig höjdare: The Glenn Miller Orchestra, med Moonlight Serenade på ena sidan och Tuxedo Juction på den andra. Vilka pärlor! Kanske det var då konnässören i mig föddes? Alla skivor är förstås borta nu. I minnet stannar förstås Glenn Miller kvar – liksom denna hiskeliga och erbarmeliga sång:

 

Vad jag minns och som förvånar mig, är att jag redan i denna ålder (runt 10 år?), då jag för övrigt inte utvecklat vare sig färdigheter, intellekt, smak, eller någonting överhuvudtaget, ändå gav sångtext och melodi samma omdöme som jag ger idag. Det noterar jag med viss belåtenhet. Detta musikaliska och poetiska lustmord har amerikansk upphov: Sippin’ Soda (även Sippin’ Cider förekommer). Verket borde ha stannat där. Min äldre bror, om vilken jag för övrigt bara har gott att säga, fann understundom ett besynnerligt nöje i att spela skivan om och om igen. Och jag minns vilken plåga han därvid åsamkade mig. Ville han visa ett mått av godhet, vände han på plattan och spelade Viktoria, Viktoria, några gånger, vilken dock bara var aningen bättre – eller aningen mindre dålig. Vilka som sjunger och spelar låter jag vara förborgat. Jag tror det blir bäst så.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

4 svar på Om tortyr (ett elakt inlägg)

  1. Redaktören skriver:

    Delta Rhytm Boy var bara SÅÅ bra. Kanske förstår jag det till fullo nu när jag återser klippet. Och ja, de var ju i Sverige också. De blev ganska populära, var i TV rätt ofta. ”Flickorna i Småland” (med de charmiga betoningarna) är väl en fin klenod att ha!

  2. Musikanta skriver:

    Har kvar några gamla plattor med just Delta Rythm Boys – flickORNA i Småland bl.a.

  3. Redaktören skriver:

    Det fanns mycket bra musik förr. Det är ju så lätt att säga att det var bättre förr. Det var det antagligen inte. Men ändå tycker jag att musikspannet var mycket bredare. Hade vi inte mer variation? Nu går nästan all populärmusik i dunka-dunka-takt, men det beror kanske på att det är färre som kan dansa till 3/4-takt? (Om det skulle råka sig så att jag fick leva om mitt liv, ska jag definitivt lära mig dansa – det allra första jag gör.)
    På tal om Ellington – här är ett äldre inlägg: http://www.inkspots.se/2013/05/a-taget/

  4. Musikanta skriver:

    Moonlight Serenade var min ungdoms sistadansskiva på skutten – som det hette då. Den berörde mig alltid djupt och gav mig väldigt underliga och härliga känslor på samma gång. Vad det var för känslor begrep jag inte förrän jag blev lite äldre ;-). Än idag kan jag inte höra den utan att jag ryser av välbehag – hans klarinettsound saknar motstycke i musikhistorien. (F.ö. ryser jag bara som nu när jag TÄNKER på hur det låter…)
    Samma känslor ungefär får jag av att lyssna på Duke Ellingtons Take the A-train och musik av Count Basie.

    Men min absoluta favorit är All the things you are med Oscar Peterson. Den finns förhoppningsvis på Spotify, jag har den själv på CD. Jag har gjort mitt bästa för att planka de långsamma partierna på denna låt.

    Roligt att träffa någon som uppskattar den sortens musik – det är inte ofta det förekommer. Nutidens popmusik med i bästa fall fem ackord – tonika, dominant och subdominant + några mollackord emellan har jag inget till övers för.
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.