Till min syster

DU FICK INGEN blomma av mig när du fyllde år, fast du borde haft ett helt fång. Här kommer i stället och i efterskott lite glimtar av minnen som jag bär med mig. Det blir lätt så, när man öppnar en kartong med gamla foton.

Du är den enda människa jag känt hela livet, frånsett mina allra första omedvetna år. Du dyker upp när min tidigaste spädbarnsdimma lättar och finns under de följande åren som en vän, en ”vuxen” ledsagarinna, en vägvisare. En storasyster – den bästa jag kunnat få! Man må betänka att en lillebror kan vara såväl pest som pina för ett fem år äldre syskon. Men hur jag än rådbråkar mitt minne kan jag inte komma på någon gång som du tappat tålamodet. Inte en enda. Fastän jag måtte ha gett dig många anledningar.

syskon72

Här är du, någon gång 1953-54. (Pottklippt bloggredaktör i mitten och storebror till höger.)

Git7202

Du med en korvliknande lillebror i sanden. 1950 (-51?).

Jag tror att du alltid har varit barnkär. Det hade jag förstås gott av och jag fick väldigt mycket uppmärksamhet, systerlig kärlek och omsorg. Det var tryggt att vara sist i syskonskaran. Andra ungar, yngre än du själv tog du också hand om; Monika, som bodde hos oss ett tag, fick en liten extramamma i dig och grannens lilla Lena lärde sig snart att tulta över och ringa på, även om hon inte kunde uttala ditt namn rätt. Det är antagligen bara så att ditt hjärta klappar för alla små, vilsna eller olyckliga. Så har det nog alltid varit. För att inte tala om djur. Du har svårt att se något levande väsen lida. Kommer du också ihåg den stackars anden, som du vakade över under dess sista stund?

Git7201

Du och lilla Monika i idylliskt 50-tal.

Man blir som storasyskon, vare sig man vill eller ej, en förebild för en lillebror. Och en duktig syster blir lätt idol. Alla simmarmärken tog du, som en fisk i vattnet, medan jag var livrädd att få vatten över anklarna.  Inte för att jag begrep så mycket av ”filmisar”, vida kjolar eller Rock n’ Roll och annat av den tidens tonårsyttringar, men du var snygg i dina utstyrslar. Och visst, nog var Tommy Steele mycket bättre än Elvis Presley! Och hästar; att du bara vågade rida på dem! Och så mycket annat i större eller mindre som du initierat mig i. Man lär sig mycket mer av storasyskon än av sina föräldrar! Till vem skulle jag ha kommit med mina begynnande existentiella funderingar (som att det fanns vissa flickor i klassen, t.ex.) om inte till dig? Puffat på har du gjort och stöttat i allt du själv redan gått igenom och i annat där du var så mycket vidsyntare än jag. Tänkt på mig, mer än jag förtjänat. En gång när jag fyllde år kom du hem med en guldhamster till mig. Minns du det?

Git_Lucia

Lucia på ”Tobaksmonopolets” julfest. Så stolt jag är. Ännu!

Det kom en tid då vi var ifrån varann. Du kom till Stockholm, jag till Malmö. Vi fick våra familjer, våra liv. Jag slarvade med kontakten och vi hördes inte av på länge. Det ångrar jag mycket. Sen hittade vi varann igen – din förtjänst, förstås. Nu vill jag inte mista dig för något i världen! De här fotona som legat i en kartong i… ja rätt många år, speglar bara inledningen i våra liv. Nu har vi skilda öden i ränslarna och vi har blivit präglade av olika verkligheter, du och jag. Men barndomen har vi i alla fall gemensamt.

Git7203

Min idol, min kloka, vackra storasyster.

Samtidigt som det kanske kan bli lite sentimentalt att visa sextio år gamla foton, tycker jag ändå att vackra minnen är värda att ta fram. Det kan svida lite, att tiden inte kan stoppas eller spolas tillbaka, men de här bilderna ger i alla fall mig en påminnelse om vad som är fundamentalt i livet: barndomen – starten. Och i min start fanns du, kära syster!
Jag kan tala om att de gamla fotona hamnat här hos mig. Kom hit och hämta dem! De är mer dina än mina. :)

Stor kram syrran!

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

3 svar på Till min syster

  1. Redaktören skriver:

    Att uttrycka mig i direkt tal har jag alltid haft svårare för. Kanske därför tycker jag om att skriva orden och tankarna? Att tala går fortare, men att skriva blir bättre. Då blir det mer så som jag tänkt. Jag kan undvika ”grodor ur mun”. ;) Av mina äldre syskon – allra mest av min syster, fick jag också uppmuntran i att tro på mig själv. Så i alla fall indirekt har du nog hjälpt till där också, Git!
    Tack båda, för kommentarerna.

  2. Git skriver:

    Tack Lennart!
    Jag blev mycket rörd när jag läste brevet. Det är väldigt fint skrivet.
    Ja Ronny du skriver mycket fint. Jag visste att du är en duktig konstnär men att du även kan behärska orden förstod jag först för ca 10 år sedan. Och den biten har du hittat alldeles själv utan uppmuntran från mig.

  3. Lennart Bengtsson skriver:

    ”Stora syster”!
    Efter att ha tagit del av ”lillebror Ronnys” hyllning till Dig, så kan man bara förstå hur det känns att vara ”stora syster”!!! Undertecknad som i ett antal år, jobbat med ”lillebror”, har förstått att han har en ”skrivande ådra”, men att få ihop en hyllning av detta slag med text och bild måste värma en ”stora syster” alldeles extra!
    GRATTIS till Dig, ifrån en för Dig okänd!
    Lennart

Kommentarer inaktiverade.