Djupa spår

ErhardI MER ÄN tjugo år fanns ”Farbror Erhard” i familjen. Det var så det kändes. Han var som en familjemedlem. Det geografiska avståndet mellan oss ökade visserligen när vi flyttade upp till Småland, men så ofta det gick träffades vi. Och det blev aldrig mer än telefonavstånd mellan oss.
Erhard var ett unikum, den ende i sitt slag: ett snille. Anspråkslös, trots alla sina kunskaper, rättrådig och moralisk, och han skiljde lätt gott från ont, trots sin ateism. Han var den gode anarkisten som aldrig följde huvudfåran. Dem han räckt en hjälpande hand kan icke räknas. Inte heller alla dem som han stöttat, tröstat och lockat till skratt (hans humor, slagfärdighet och blixtsnabba replikförmåga saknar motstycke). Han var allvarsam och livsvis, trots sitt bekymmerslösa sätt och ohejdade skämtlynne!  Erhardt var ett gott sällskap i alla sällskap. Han var också osannolikt osjälvisk.
Budet om hans bortgång kom plötsligt och smärtsamt. Det kommer att värka länge. Så småningom kommer dock en dag, när minnets skokartong kan tas fram, lådan där alla roliga minnen finns: allt vi gjorde, allt vi skrattade åt. Allt som vi förknippar med Farbror Erhard! Så länge vi minns honom är han inte helt borta. Spåren, de djupa avtrycken efter honom finns ju kvar.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.