Den sista blev den första

En liten litteraturbetraktelse:
I MIN ÅTERLÄSNING av Tove Janssons barnböcker om mumintrollen, var det idag dags för den sista; som var den första författaren skrev i serien. En liten trevare som tog mindre än en timme att läsa, men förmodligen mycket längre tid att skriva och illustrera.
TJ01”Småtrollen och den stora översvämningen” är tydligt skild från de kommande berättelserna, en ”uppvärmning” kanske. Men det som skulle bli den speciella stämning i böckerna, den känsla som var Tove Janssons unika signum, börjar redan spira i boken och flera av figurerna finns där redan. Mumintrollet och hans mamma har betydligt slankare näsor och har överhuvudtaget inte fått sin ”rätta” trinda framtoning och elegans än. Hattifnattarna har små korta ben, medan Sniff ännu inte fått sitt namn. Men mammans handväska finns med.

Karaktärernas ”mänskliga” drag känner man också igen. Som t.ex en hemuls småskurna gnällande över att muminfamiljen räddat sig i hans länsstol under översvämningen. Den här boken blir liksom en ouvertyr till alla Tove Janssons kommande böckerna och länkar logiskt till det hon senare skulle komma att skriva om Mumindalen och alla dess invånare: god litteratur för alla och envar!

TJ02

Därmed återstår (mig veterligen) ingen oläst bok i serien, vilket ger mig en melankolisk känsla. Just ordet melankoli är ofta återkommande i Tove Janssons berättelser. Inte som beskrivning av någon riktigt negativ sinnesstämning utan mer som en övergående, vag ledsnad. Melankolin är inget farligt, snarare tvärt om. Och den kan ge andra anledning till att trösta. Och kanske är det just detta ädla vin som man skulle vilja bli serverad lite oftare? Melankoli och sen tröst.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.