Den märklige herr Fibich

VEM SMÄLTER INTE av de smeksamma tonintervallen i det här lilla stycket? När jag var barn och hörde min far spela stycket kunde jag stanna upp med vad jag höll på med och gå och ställa mig bredvid pianot. På notstället fanns som vanligt det obegripliga bladet med linjer, svarta punkter och streck i ett fullständigt virr-varr.

”Poem” av Zdeněk Fibich är ett slags salongsörhänge, men tydligen svårare att spela än början på ”Für Elise” i alla fall, eftersom stycket har klarat sig från total nedslitning. Jag vet inte för jag kan inte spela alls, men jag kan ändå tycka att det är ett märkligt stycke: Det är kort, halvannan minut bara i långsamt tempo, har en ganska udda taktfigur mot slutet som tydligen är lite knepig; och så slutar stycket liksom med ett frågetecken. Jag har alltid undrat om melodin är tillbaka till grundtonen så som gängse elementära musiklära föreskriver. En stadig bas att landa musiken på? Här hänger sluttonen liksom i ett limbo och tonar bort.
Att Fibich själv gillade kompositionen framgår av att han använt temat i ett annat, lite längre orkesterverk: ”I skymningen” (min översättning från den engelska titeln). Och det är ju en oemotståndlig melodi. Moll och halva tonsteg har besegrat mig utan motstånd. Jag har ännu inte fördjupat mig i den här tonsättarens historia eller CV, men jag har ett favoritstycke till av honom som jag kanske kan återkomma till. Han hade otvivelaktigt en musikalisk kapacitet. En opera bland annat. Men det är märkligt att ”låtlistan” ändå inte blev längre än den tycks vara?
Antonin Kubalek framför den här versionen av ”Poem” via Spotify.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.