Svaga ljud av vardagsliv

VI HAR ALLA våra bilder och minnen som trängs i vårt medvetande, vår historia och våra familjeband bakåt. De flesta av oss gör nog oftast inte mycket av dessa våra minnens ”skokartonger”. De finns där i medvetandet och där får de stanna.
Christine Weber Bennedahl har däremot öppnat locket på sin låda och under en lång period arbetat med bilderna ur sin bakgrundshistoria och låtit det bli en mycket vacker, begrundansvärd och innehållsrik exposé i Blå Huset, Alandsryd.

blh01

Ja, minnen har vi alla och det här kunde vara en släktkrönika i bild, vilken som helst, men med Christines förmåga att färgsätta känslor, att måla in dofter, smaker och ljud i bilderna, blir utställningen väldigt speciell – även utan att känna till hennes släkthistoria. Allt förklaras i det tillgängliga programhäftet, även om jag faktiskt inte tror att det är en helt nödvändig guidning.


blh05Familjen som trygghet och hållpunkt är det som bär målningarna i den här sviten. Personer, många av dem borta sedan länge, har lämnat avtryck kvar hos konstnären och det är utifrån dessa som hon med ett enormt arbete skapat ett galleri och en berättelse, en krönika som är väldigt personlig, men på många sätt också högst allmängiltig. Christines bilder med både den måleriska ytan och det underliggande djupet, blir intressanta också för mig. För vem som helst.

blh04Alla presenterade målningar är inte sommarlätt tillgängliga. Såna blev ju heller inte alla våra minnen. Några bilder i Christines utställning är dunkelt hotfulla men samtidigt fängslande, de håller en kvar som betraktare. Här är våldet, rädslan och maktlösheten. ”Familjens” rötter som fanns i gränstrakter och krigen med på varann följande nationsbyten, skapade många bisarra och förvirrande situationer och förhållanden i vardagsnivån. Historien har vi gemensamt, men den ser olika ut för alla.


blh02I bland alla de målningarna som presenteras i utställningen har jag förstås funnit min favorit. Det brukar alltid bli så: ”Thea”.
I slutet av en något skum korridor, upplyst av fönster som vi inte ser står en rundnätt gestalt. Korridoren, eller hallen är dunkel i varm, vänligt mjuk tonskala. Miljön är gammaldags, ett stort men tyst hus med kvällssol genom fönstren. Jag vet nu vem kvinnan längst bort är, men det är faktiskt inte viktigt att känna till. Bilden är i sig så talför att förklaringar blir överflödiga. Jag kan faktiskt bara stå här i ena änden av hallen och betrakta Thea i den andra. Den svaga doften av gamla, varma tapeter och linoleumgolv känns och den vilsamma tystnaden ger oss båda en stillsam ro. Helt tyst är det ändå inte. Mycket dämpat kommer ljud utifrån. Svaga ljud av vardagsliv.

Redaktören

Redaktören

 

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 svar på Svaga ljud av vardagsliv

  1. Redaktören skriver:

    Ja, den sista bilden är fantastisk tycker jag. En målning att stanna länge vid.

  2. Musikanta skriver:

    Fin recension av utställningen. Duktig konstnär. Håller med dig om att den sista bilden är mycket vacker och lugn. Lite spännande också.
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.