Syster Angelica

JAG HAR HÖRT musiken på ljudfiler, sparat i mitt musikbibliotek och fängslats var gång jag hört operan. Men en midnattstimme vid datorn hittade jag själva föreställningen också; Giaccomo Puccinis ”Suor Angelica”. Handlingen har jag bara i kort sammandrag, men frågan är om det egentligen behövs mycket mer än så? Resumén räcker, dramat och musiken gör resten. Amarilli Nizza sjunger titelrollen. Väldigt bra och med minst sagt övertygande inlevelse. Hennes ”död” lämnar i alla fall inte mitt öga torrt.

”Syster Angelica” gick upp i Visby i sommar, i Rickard Söderbergs regi. Men såna udda tillfällen är inte redaktören förunnat att bevista. Därför är det ju fantastiskt att vi har Youtube! Uppsättningen på Teatro Massimo i Palermo, från 2008, är på intet sätt vräkig. Dekor: näst intill obefintlig, kostym: klosterlikt återhållsam. Inte ens ljuseffekterna används särskilt generöst – och det passar den här föreställningen precis. Det här är liv och död inom den sakrala slutenheten, långsamt, känslosamt, tragiskt! Ljuvt tragiskt.
Den här korta operan ingår i den så kallade ”Triptyken”, tillsammans med Il Tabarro och Gianni Schicchi. Det sägs att man allmänt tyckt sig saknat de manliga rollerna i den här operan. Och det är sant att alla röster är kvinnliga. Men Puccini har alltså bevisat att dessa räcker till. Gott och väl!

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.