Requiem in Vivo

OBS! I det här magazinet är det generellt så att bilder jag tycker kan förstoras, länkar till större format. Så att du ser lite bättre.

NÄR JAG VAR UNG förlade min hornlärare lektionerna till tisdagkvällar. Då kunde han ordna in mig gratis på konserterna efteråt och själv gå till jobbet (i Malmö Symfoniorkester). På så sätt kom jag att få lyssna på mycket musik, eftersom jag inte var så snar att förkovra mig på mitt instrument. Då spelades konserterna på Stadsteaterns stora scen.
Men det var för länge sedan. Nu har man hunnit flytta två gånger. Senast, för halvtannat år sedan till ”Malmö Live”, ett jättekomplex med hotell, konferens- och konsertverksamhet. Ett minst sagt spektakulärt bygge som tillkommit helt utan min vetskap. Så bra koll har jag på kulturhändelserna.

mlive01

En av de övre foajéerna.

Ett av barnen hade bokat biljetter till denna torsdags konsert för sina musikaliskt svältfödda(?) stackars föräldrar. Så då får man väl ta sig till Malmö Live då.
Huset, eller husen, ligger vid det exklusivt strandnära området mellan kanalen och hamnbassängerna, nära Centralstationen. Tanken på vad detta palats, som inhyser en mängd aktiviteter och näringar, kan ha kostat ger mig lätt svindel. Det här templet är påkostat!

mlive03

En gigantisk grotta.

Vi kom tidigt, eftersom det var första besöket och det där med parkeringsplats måste lösas (vilket det också gjorde helt smärtfritt). Så vi hade tid att ta en fika, gå på toa och studera den arkitektoniska härligheten. Modernt förstås, lite väl stramt och ”kallt” med svart ”stukturpanel”, glas och metall. Själva konsertsalen har en inre beklädnad av oregelbundet monterade träpaneler i olika storlekar och varierande djup. Det ger en känsla av att komma in i en enorm grotta, särskilt för oss som satt högst upp med utsikt över estraden. Musikerna som börjat inta sina platser, såg så avlägsna ut – skulle vi höra dem? Och sångsolisterna efter paus, skulle rösterna nå upp?

mlive04

Skulle jag anföra något negativt om akustiken, kunde det möjligen vara en undran om den inte blivit för bra rent av? Jag såg inte till några mikrofoner och högtalare och ändå nådde samtliga ljudvågor, små som stora upp till oss med lätthet*. Musiken fyller alltså den stora grottan utan problem – åtminstone att döma från vår plats. Och det är ju skillnad på musik i stunden (”lajv”) och ”konserverad” musik!
Aftonen i salen var ägnad Mozart. Först Symfoni nr 25 – och även om jag tyckte artikulationen i de snabba inledningstakterna kunde vara tydligare och mer distinkt (men det handlar om 16-delar!) och att hornen slog i lite för fullt en gång, blev det naturligtvis en helt annan upplevelse än med Spotify i lurarna.
Efter paus: Requiem, med orkestern, solister och kör. Maffigt! Verket blir inte mindre vackert av att höras på plats i samma ögonblick som det framförs. Och det med den äran! MSO är minst lika bra som när jag fick planka in på konserterna (trots att samtliga medlemmar tycks ha blivit utbytta under de senaste 48 åren). Denna torsdagskväll blir som balsam efter en lång dags strapatser** och man kan knappast bli arg trots att barnen så här självsvåldigt tar sig för att styra ens liv.

*Dalia Stasevska är en ung, livfull dirigent som verkligen jobbar med inlevelse uppe på pulten. I allegrosatserna lämnar understundom hennes fötter underlaget i små skutt. Även ljudet av dessa små hopp kunde urskiljas uppe på läktaren.
**Kan möjligen bli något som Redaktören får återkomma till.
Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.