Livets mening

IGENOM. Det blev en väldigt dryg uppgift som kostade mig mycket energi och dessutom satte min självkänsla på prov. Duger jag verkligen för det här?

Det hör till jobbet. Inte precis såna här projekt, men att vara öppen för olika olika arbetsuppgifter. Allt kan ramla in i ett litet, framåtsträvande företag. ”En ung framåtsträvande man har alltid något att göra.” Så sa man på Solidar i Malmö, mitt första riktiga jobb. Med det menades att då chefen passerade skulle man vara sysselsatt. (Oftast räckte det med att se sysselsatt ut.)

Jag är varken ung eller egentligen framåtsträvande längre. Varför skulle jag sträva framåt? Nu? I ålderns elfte timme är det kanske snarare Livets mening som skulle sökas? Å andra sidan (en sån finns alltid) tycker jag att tanken på en mening med livet är ganska pretentiös. Vad finns väl i hela vårt universum som överhuvudtaget har någon särskild mening?

Å andra sidan (igen), har väl allt sin mening? Jag kan tänka på den där fåniga vitsen om mannen som bankade sig i huvudet med en hammare. En ”tillskyndare” utbrister upprörd:
-Men människa! Varför slår ni en hammare i huvudet på det där viset – och oavlåtligt dessutom?
-Å, det gör jag bara för att det är så behagligt när jag upphör med det.
….Meningen med saker och ting, skeenden och förhållanden? Ja, en del kan förändras, annat kan inte. Jag som varit, eller åtminstone känt mig uppbunden av flera åtaganden under en period, kan se som en meningsfull åtgärd att gå i pension. På riktigt. Jobbet på Kinn.com släpper jag naturligtvis inte frivilligt, men de andra, de sporadiska illustrationsuppdragen? De där som visserligen ger några extra slantar, men som också frestar på den gamle och hans vardagsschema. Det är kanske dags att stänga ”firman” för gott nu? Jag ser en viss mening i det. För övrigt är, som vi alla vet, livet ingen dans på rosor. Men vad hela i friden skulle det väl vara för mening med att dansa på rosor?

I den ljumma kvällen gick jag bakom vedbon för att hälsa på min lilla vän. Hon blev förstås lite rädd, men jag tror ändå att hon uppskattade mina varma händer lite grand. Till slut tröttnade jag på att stå och hålla henne, så jag följde henne hem och släppte av henne vid porten. Säsongen har bara börjat och för vissa är läckra grodor det mest meningsfulla livet har att bjuda.

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.