Ett plastellinapass

JAG VET INTE vad jag håller på med, men det är ju heller inte nödvändigt. En ny figur med den obligatoriska hårknuten (tills vidare). Jo, det är klart att det finns en tanke. Det är såna som får igång en. Men huvudsyftet är ändå avkoppling denna gång.

Den rätt så hårda leran från Kinn.com (MonsterClay medium) mjuknar fort av handvärmen och sedan är den helt fantastisk att jobba med. Det går också riktig bra att mjuka upp en större klump i mikron. Den här på knappt 1½ kg behövde bara sådär 30 sekunder. (Men pass på! Inuti klumpen kan finnas het, flytande ”magma”.) När jag kommer till detaljarbetet, om jag gör det (det allra roligaste är egentligen att påbörja saker) så kan jag sätta ner objektet i frysen. Vi har en sån där toppmatad sak i källaren. Efter ett par timmar, för den här volymen, har jag en stenhård figur att jobba med.

Det fina med att jobba i plastellina är kravlösheten. Det behöver inte bli något. Materialet är hela tiden tillgängligt till nya infall och idéer. Blir det till något som man vill gå vidare med, ja då finns alla form- och gjutmaterialen att tillgå.

Helgen försvann som alltid fort. I morgon är det måndag, en inklämd stackars arbetsdag. Jag vet knappt om det ens är en arbetsdag? Det får jag kolla med chefen. Den gamla kattan släcker törsten i min sköljskål (det har hon gjort sedan hon var liten). Tur att jag just har bytt vatten. (Helgen har nämligen inte bara varit ledighet.) Ett pass med den här utmärkta leran får avsluta fridagarna.

Redaktören

Det här inlägget postades i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.