Graverat minne

I MINA OPTIMISTISKA ungdomsår kunde det hända att jag stannade kvar på jobbet på kvällen och lånade avdragspressen. Jag var redan intresserad av grafiken och särskilt att gravera på kopparplåt verkade lockande. Det var liksom så tjusigt med de där sticklarna med vilka man sakta, men säkert(?) skar spår i metallen. Principen kände jag till, blank koppar fanns inte tillgänligt, men däremot zinkklichéer. Öveblivna plattor som dessutom hade rätta “typhöjden” för den press jag fick lov att använda.

 

 

 

 

 

 

 

Det var en Vandercook; en handvevad bastant sak för prover och korrektur som ändå var hanterlig för en novis till grafiker. Här fanns dock inget tjockt papper för koppartryck. Offsetpapper i så där 120-140 gram fick duga. Och det fungerade faktiskt, även om resultatet blev som det blev. Det fanns en hel del “konstens regler” som jag inte höll mig till.
Det blev just ingen fortsättning på gravyräventyret. Det var för hårt, kanske för tidskrävande och jag slant för ofta. Inte förrän senare då istället den betydligt medgörligare linoleumplattan kom att bli mitt medium inom tryckkonsten. Och till dem har jag min egen press – bara jag håller mig inom maxformatet.

Redaktören

Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Graverat minne

  1. Redaktören skriver:

    Jag har nog alltid gillat och intresserat mig för grafik, både metoderna och uttrycken. Inte så konstigt om jag tog reda på en del om “hemligheterna”. Mitt dåvarande jobb var dessutom inom branschen.
    Ronny

  2. Musikanta skriver:

    Begriper inte ett dugg av grafik trots att jag varit på studiebesök hos några grafiker för ett tiotal år sen. Linoleumtryck däremot har jag prövat på. Jag hade en snäll teckningslärare när jag gick i flickskolan som bjöd hem mig till sig och lärde mig konsten. Det blev lite tryck på kläder, sen avtog intresset.
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.