Påkommen ödmjukhet

UTSIKT FRÅN HÄNGMATTAN, över ett stycke mark som ”blivit över” och som naturen till vidare får experimentera fritt med. Här finns min asyl med stolen och numera också ”hängsängen” i en lund som är hem för fåglar, kräldjur och andra små okända kryp i en imponerande mångfald. Jag hade kameran med mig.

Något grönt kröp på foten.

Inte så konstigt. I det här höga gräset går allehanda multi- 8- 6- 4- 2- och obenta varelser.

Är detta månne ett par lövvivlar ute på kombinerad tête à tête och promenad?

Kärlekens sötma överbryggar alla vedermödor (ja alltså, några har det bekvämare).

När herdestunden är över, kan de betrakta vårt hus medan de hämtar sig. Från deras perspektiv ser det ut ungefär så här. Den biologiska expansionen under försommaren får mig att känna mig liten. Visserligen säkert hundratusentals (miljoner?) procent tyngre än de där älskande tu, men vad är väl jag ensam, mot miljarders varelser och kryp, bara i den här lunden? Man blir liksom lite ödmjuk.

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 svar på Påkommen ödmjukhet

  1. Redaktören skriver:

    Alltid händer det något, när man stillar sig en stund i naturen. Och man kan ju imponeras av hur mycket som egentligen försiggår i den ”lilla världen” kring fötterna.

  2. Musikanta skriver:

    Underbar bild – vilken tur du hade!
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.