En artikel om Del 2, om kreativitetens sedativa potential och om tjatig men väl behövd bikt

NÄR JAG NU ska ta itu med mitt ritande igen, sker det med en skrämmande stelhet. Valhänt och okänslig känns handen och flyktkänslan, impulsen att vilja lämna ritbordet är påtaglig. Trots ett nytt intressant fynd i lurarna. Det är samma gamla visa (inte i lurarna alltså) som alltid. När jag väl kommer igång infinner sig välbehaget. Det vet jag ju.

Det gamla projektet som jag dragit på i så många år, tänker jag redigera, komplettera och även annullera delar av. Att resa bort en dag kan ge sån inspiration! Särskilt kala klippor i skärgården kan föda nya uppslag till ett projekt som redan befinner sig i kustmiljö. Nu ska faktiskt, såvida syskonen Håglösheten och Tvivlet kan hållas utestängda tills jag får igång lusten och självförtroendet igen, del 2 göras. Det kan bli ett betydande avancemang och även opiet som, när de gula löven faller och börjar täcka gräsmattan, kan linda in redaktören i verklighetsflyktens vällustiga dimmor. Det kan bli livlinan till nästa vår! Att serien hittills byggt på nyssnämndes egna minnesgods, om än inte egenupplevt, torde vara uppenbart. Resten följer samma struktur, fast med annan tråd – eller stomme. För att nu beskriva upplägget så tydligt jag kan.

Men först ska jag alltså mjuka upp pennhanden och övervinna stelheten – och det där andra. Det bör ju gå om jag känner mig själv rätt. Bildhuggaren sa en gång till mig: ”Du kanske jobbar bäst när du har beställning på bilderna, det där kravet? Jag vet ju inte men kanske var det en diskret fingervisning om att min lättja inte skapar några bilder alls. Nej det tror jag väl ändå inte? Fast…?
Bredvid mig, på ritbordet intill har jag den nya påbörjade bilden. Den är svår! Hur ska jag få fram min tanke om den och den anknytning den ska ha? Jag ser ju bilden, men sen att teckna vinklar, perspektiv, ljus och skugga utan förlagor – det är ju bara så jobbigt! Vilken höjd hamnade nu armvecket i? Äsch, det kan jag väl strunta i. Eller kommer det att märkas?

Sådant här återkommande gny från Redaktören är förstås minst sagt tjatigt. Men som protestant har jag ingen annan biktstol att komma till än Inkspots.se. Det var egentligen för detta jag tecknade avtalet med webbhotellet. Vad det lider, hoppas jag, kommer mer substantiella artiklar att fylla det här Magazinet! Vill du förresten bikta dig? Klicka på ”Lämna en kommentar”.

 

Det här inlägget postades i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

4 svar på En artikel om Del 2, om kreativitetens sedativa potential och om tjatig men väl behövd bikt

  1. Redaktören skriver:

    Kristina: Det låter sunt och behagligt! Jag ska titta på min bild i dagsljus!

  2. Redaktören skriver:

    Git: Jag är med på hur du menar, men tänker samtidigt som så, att utan kraven står snart apatin för dörren. ”Krav” kanske också är ett av livets drivmedel? (Dock inte de stora och betungande.) :)

  3. Kristina skriver:

    får arbetslust
    …ska bara läsa morgontidningen först.,.

  4. Git skriver:

    Varför ha krav?
    Med ålderns rätt har jag dragit ner på alla måsten. Det kanske du ska försöka tänka på. Sen kommer lusten av sig själv tycker jag mig se. Kram!

Kommentarer inaktiverade.