Ön

JAG PARKERAR BILEN och går ner till bryggan med min kappsäck. Strax ser jag honom komma runt udden. Min vän bildhuggaren känns igen på långt håll: Stråhatten och den vita skjortan. Det är så här man kommer ut till ön: Man blir hämtad.

Det är en kort visit på ön, det brukar bli så, fast jag gott skulle kunna spendera dagar, eller till och med hela sommaren där (vilket är just vad Bildhuggaren och hans hustru gör). Så fort jag stiger i båten börjar kroppen och sinnet att varva ner. Jag tror öar har den inverkan. Jag har märkt det förr.
Till min förtjusning får jag logera i det lilla rummet allra närmast vattnet (trots att ett gästhus tillkommit under vintern och våren). Men det här rummet känns redan hemvant nu och där sover jag så gott. Mer strandnära kan man knappast bo.

En kort båttur förbi öarna, holmarna och skären – sedan anas det öppna havet. Det vilda landskapet övergår till ensliga klippor, de sista utposterna av land. Det är lätt att överväldigas och att känna sin litenhet här ute i Östersjöns närhet. Träden ger upp efterhand och låter spridda grästuvor, mossor och sist lavar kämpa för existensen, tills sten och alger blir de sista. Därefter råder hav.

Vikarna lockar till fotografering i solnedgången. Men ack vad tekniken kommer till korta! Den registrerar varken temperaturen, dofterna eller de svaga ljuden av vatten som lägger sig till ro. Det gör däremot jag. Allt tar jag in.

Vi har saker att prata om, jag och mitt värdpar. Sjön suger, sa man förr (med den omvänt positiva betydelsen: Den ger aptit). Efter en god middag i skymningstimmen, med det sena samtalets frigörande av idéer, uppslag och inspiration, är mörkret den 18 augusti kompakt men mjukt. Jag vet att jag ska gå försiktigt. Ett par steg för mycket så hamnar jag i båten – eller bredvid.

I tidig stund, lätt mulen men mild, vaknar jag och vet att jag har en utsikt och ett landskap som bara väntar på min uppmärksamhet. Det vill visa upp sig. Under natten kom ett kraftigt regn, det vet jag, och nu känns luften frisk fast det är helt vindstilla. Jag skulle kunna ta ett dopp men jag är aningen för harhjärtad.
Omständigheter gör att jag måste iväg redan på förmiddagen. Det planerade och tidsstyrda livet väntar på andra sidan sundet och det här var bara ett litet avbrott. Välgörande, berikande. Det är något visst med öar. Har man goda vänner som bebor sådana, ja då är man förstås väldigt priviligierad! Morgonen heter lördag och omnämns bara flyktigt i almanackan.

 

 

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.