Ingen större förlust

EN MAN LÄMNAR sin fru efter elva års äktenskap, för en annan man. Ett upplägg som kan bli en intressant analys i emotioner och mänskliga handlingsmönster. Huvudpersonen  (hustrun) och två små barn blir kvar i huset när mannen/pappan flyttar till älskaren Här hamnar hon i något slags vakuum medan dagarna går och medan barnen och vardagslivet ska skötas som vanligt. Hon tyr sig till grannen, en författare/äktenskapsrådgivare som bor i källarvåningen där hon också har sin mottagning.
Det här kunde Auður Ava Ólavsdóttir ha gjort något intressant av, men nej. Det är en loj och jolmig historia. Inga utbrott, ingen hysteri, ilska eller ens märkbar depression. Huvudpersonen är en märkligt mjäkig figur, helt platt beskriven, liksom de övriga förekommande figuranter. Det är faktiskt bara äktenskapsrådgivaren som har fått lite profil och karaktär. Och det är lite besynnerligt att det blir så. Prosan som sådan är det inget fel på. Den flyter jämnt och påhittigt. Det är egentligen en behaglig läsning. Men beskrivningarna av personernas inre, själsliga processer, får författaren helt enkelt inte till. Jag saknar trovärdigheten. Boken går att läsa, den tar en vidare, men mycket mer än så är det inte.
Sedan stör det mig att de små barnen i hennes romaner (jag har också läst hennes ”Rosa Candida”, nästan till slut)  är så himla försigkomna. En treåring som diskuterar floran med sin pappa och här, 2½-åringar som morfar ska lära spela schack! Eller har jag glömt hur barn är? Nåja, mässpriset, 50:- var ju ingen större förlust.

(Det Isländska ordet för roman är Skáldsaga. Visst låter det fint?)


Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *