För trettio år sedan

Återigen plockade jag i bokhyllan och fick tag på något som jag, inte hade glömt, men som jag blev påmind om: En avhandling. Och när jag läser tryckåret, kommer minnena fram.

1988 BÖRJADE JAG på Universitetssjukhuset i Lund. Det är ganska precis trettio år sedan, för egentligen började jag i januari och jobbade en vecka. Sen låg jag hemma och flämtade mig  igenom en lunginflammation under ett antal veckor. Så när jag äntligen kom i gång med drömjobbet var det sent i februari. Tur att jag hade egen utrustning för det som fanns för ”tecknaren” var ett pennfat och en linjal på ett skrivbord. Jag tror inte någon visste vad en illustratör och grafisk designer gör, men det var på den tiden man hade råd med en i alla fall – och det var jag ju glad för. (Och snart nog fick landstinget faktiskt stå för förnödenheterna.)

En av de första uppsdragsgivarna som råkade sig in på ”TecknarStugan”, var en ortopedläkare. Det blev början på en lång rad olika teckningsuppdrag. Och tydligen spred han nyheten om min nyinrättade tjänst, för snart kom det ner fler ortopeder uppifrån ”åttonde våningen”.
En akademisk avhandling ”skulle” av tradition vara seriös, stram och ge ett vederhäftigt intryck. Men inte den här uppdragsgivarens. Den har diagram och tabeller som sig bör, men också författarens egna illustrationer och en lätt layout. Den hedersamma uppgiften att pryda omslaget fick dock er redaktör. Och det blev flera. Inte så långt efter var det dags för ortopedens hustru, gynekolog/obstetriker att lägga fram sin avhandling för disputation. I skrivande stund befinner sig den (vars omslag nyssnämnde redaktör också fick äran att pryda) någon annanstans i arkivets gömmor. Eftersom avhandlingen handlade om ultraljud, fick det bli en liten ubåt, fast i en klart feminin miljö.
Många omslag till avhandlingar skulle fortsätta vara strikta, men en hel del (yngre?)  forskare, började vilja ha en lite friare, ofta lite humoristisk knorr på sina omslag. Det verkade nästan ha blivit en ”trend”.

För trettio år sedan hade jag inte ens dator på jobbet. Det fanns en ”Mac” på en annan avdelning, som jag kunde gå och sätta mig vid när jag behövde texter. Det var ändå ett stort framsteg mot att behöva beställa sättningar. Min egen dator kom nog året därpå och hade en så enorm hårddisk att den bara hade ett (1!) diskettfack. Man praktiskt taget vallfärdade till TecknarStugan för att skåda undret med 60 MB hårddisk. Men det var 1989.


Det här inlägget postades i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till För trettio år sedan

  1. Redaktören skriver:

    Han överdrev kraftigt, men visst är det rolig med ett sånt minne. Arbetet med att få ordning i bokhyllorna går i sporadiska etapper. Ofta med långa pauser emellan.
    Ronny

  2. Musikanta skriver:

    Det var en väldigt uppskattande och vänlig dedikation. Förstår att du blev glad. Du var jätteduktig redan då som synes. Det är bra att plocka lite i bokhyllan ibland – man hittar spännande böcker där. Många som man inte visste att man köpt eller fått.
    Ingrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *