Nyläst

”VAD GÖR NI HÄR? Vi ryckte alla till och stirrade på den tunna gestalten i dörröppningen.”

Så börjar ”Herrgården”, (2005) av Anna-Karin Palm. Det är antagligen en välkänd tes inom författarskolan, att fånga läsaren med de allra första raderna, tänkte jag när jag började läsa boken. Den öppningen kändes en liten aning för beräknad. Men jag fortsatte läsa ändå och innan jag vände blad hade författaren fört mig in i ett märkligt och fängslande drama.  Med sin nyanserade och elegant finstämda prosa, som jag känner igen från hennes andra böcker, tillförsäkrade hon sig min odelade uppmärksamhet, ända till sista punkten.
”Herrgården” har allt man kan önska av en underhållande roman. Av en roman överhuvudtaget. Baksidestexten säger: ”En existensiell rysare”, och nog finns det en krypande spänning genom boken. Mot ett vagt beskrivet inbördeskrig som bakgrund, i en icke angiven tid eller plats, skissar författaren de sex personligheterna – och huset, som dramat bygger på. Våldet finns med, liksom hat och onda ränker, men också förälskelsen, åtrån och det föregivet ”goda”. Alltihop i en förtätad roman i författarens säreget poetiska stil. Och för mig är det kanske just Anna-Karin Palms vackert måleriska berättande som är den allra största behållningen med ”Herrgården”. Hennes språk är en njutning i sig.

 


Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nyläst

  1. Redaktören skriver:

    Kära Ingrid. Roligt att du tittar in och tack för beröm. Jag håller lite ”låg profil” sedan en tid tillbaka och sysselsätter mig med pusslandet av Gerds liv. Jag är väldigt inspirerad. Om jag blir färdig inom en rimlig tid, i år t.ex. så är det ändå bara med första delen. Ju mer jag pusslar desto fler bitar saknar jag ännu.
    Florens? Det tog en stund innan jag kom på det och jag var tvungen att bläddra tillbaka: http://www.inkspots.se/2018/09/citat-2/ Ponte Veccio? Nej klaffbron i en svensk stad fram till 1967 om jag minns rätt. En bro som jag själv gått över otaliga gånger och som jag har förstått efteråt hur mycket jag älskade. Bron revs strax efter att jag flyttat från stan. Först byggdes en något bredare och något högre strax bredvid. (Jag skulle ha stannat och kämpat, men jag var ju bara 16 år.)
    Men nog 17 reste Gerd. Det är jag alldeles säker på.

  2. Musikanta skriver:

    Har med stort nöje läst igenom allt du skrivit sen min senaste kommentar och förstår att du inte är färdig med Gerd ännu. Ska bli spännande att följa hennes fortsatta karriär. Tydligen har hon varit i Florens också, eller? Dina teckningar är underbara som vanligt, men det visste jag ju redan.
    Ingrid

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *