Londondimman

JAG ÄR INGEN storkonsument av detektiv- och kriminalromaner eller thrillers. Snarare är det en avdelning som jag nogsamt undviker. Undantagen är tämligen få och gjordes mestadels i yngre år, innan de ännu hunnit bli undantag. Sir Arhur Conan Doyles berättelser om den berömde, skarpsinnige frilansdetektiven Sherlock Holms och hans modeste levnadstecknare, doktor Watson, läste jag grundligt under tonåren. Jag tror inte jag missade många av äventyren. Det var länge sedan, så nu tänkte jag att det kunde vara dags med lite vintage, engelsk brottsbekämpning igen. Det tog inte många sidor förrän jag kände mig som hemma igen, i det småmysiga, inrökta arbetsrummet på 211B Baker Street, London.
Visst hade den gode detektiven helt fel beträffande vissa sakförhållanden, och visst hittar till och med jag brister i Holms arbetsmetoder: Lite för lättvindig logik, lösa antaganden och ofullständig bevisning. Och att till exempel ta personers fysionomi som tecken på vederbörandes karaktär, känns som högst förlegad vetenskap. Samhällets privilegierade ”ädlingar” tycktes också besitta ett klarare och vidare intellekt än de ”enfaldiga” lägre klasserna. Det kan möjligen ha fog för sig med tanke på de täta skotten mellan lagren i tidens samhällssystem och skillnaderna i ekonomiska förutsättningar. Men någon kritisk syn på ojämlikheterna finns förstås knappast något spår av i de här skildringarna.
Londondimma är hur som helst ändå Londondimma och klappret av hovar på gatan, när en droska närmar sig om kvällen, utgör alltid en stämningsskapande upptakt. Holms tar pipan ur munnen:
”Jag tror vi har besök att vänta, Watson.”


Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *