Förtydligande om jularna på Strandgatan

FÖRRA INLÄGGET med dess snabbskiss kan ha gett sken av att Gerds jular präglades av ensam övergivenhet. Det var inte nödvändigtvis så. Som barn till en, visserligen katolsk, men högst rationell mor blev hon inte uppfostrad till att göra sig beroende av andra. Hennes eget sällskap, trots sin utåtriktade personlighet, var således henne fullt tillfyllest. Även vid så kallade storhelger. Ensamheten skrämde henne aldrig.

Att ljud av festande och firande hyresgäster i de nedre våningarna trängde genom bjälklagen, uppfattade hon som trevlig och stämningsskapande. Hon hade ju, som vi börjat ana, ett varmt och medkännande hjärta. Gerd gladdes alltid åt andras glädje. Fotohandlaren i staden sålde även tv-apparater och hon skulle, åtminstone i början av 60-talet, haft råd att skaffa sig en. Men hon kom sig inte för. Hon hade egentligen inte särskilt stora behov av att underhållas.

Redaktören önskar härmed sina läsare en god och glädjerik jul.


Det här inlägget postades i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.