Julklappsboken.

HAN DOG i MARS i år, 2018. Det här blev hans sista bok. Om jag nu säger att jag sträckläste den, så försöker jag inte ge sken av att jag begriper så särskilt mycket. För det gör jag inte. Men jag blir fascinerad. För visst använder Stephen Hawking många obegripliga termer, en del ”glömmer” han att förklara, och han beskriver både teorier och lagbundna förhållanden om universum som för mig går från abstraktioner, till surrealism och ibland över till ren dadaism, i sin genomgång av svaren på de Stora Frågorna.

Nej, jag hänger inte riktigt med. Till exempel att tiden saktar in då man närmar sig ”händelsehorisonten” till ett svart hål, för att stanna helt när man väl fallit där i (tämligen deformerad). Det har jag aldrig tänkt på. Men det känns inte som om jag är tvungen att ha koll på sånt heller. Hawkings beskriver Universum i stort som smått på ett avmätt lättsamt och underhållande sätt och hans många resonemang med exempel och liknelser lockar mig till att förundras och att reflektera. Ja, att fundera en hel del: Som om Universum inte var stort nog, så expanderar det kontinuerligt och snabbast i de mest avlägsna delarna. Var ska det sluta?

Kosmos var Stephen Hawkings största intresse. Han var medveten om att han inte skulle få vara med i den spännande ”fortsättningen”, forskningen där det ännu saknas länkar i kedjorna. Men hans bok tyder på ett saktmodigt, troligen ganska förnöjt accepterande. Och han sänder en hälsning till läsaren att vara nyfiken på framtiden!


Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *