Vid vägkanten

JAG RÄDDADE en huggorm. Den låg vägen, lite för långt ut från kanten så jag fick väja med bilen. Nästa bilist skulle kanske inte lägga märke till den utan mosa den med däcken. Den låg riskabelt långt ut.
Den var oskadd men passiv, flydde inte när jag närmade mig. Den rörde sig knappt. Det har blivit kallare nu. Man stelnar till om hösten. Men den var vacker. Nyömsat skinn, inte stor, halvmetern bara och med det mörka sicksackbandet tecknat mot en olivgrå botten. Jag petade försiktigt till den med skospetsen för att den skulle reagera. Då drog den ihop sig med ett ryck och sen – sakta, sakta vände den nosen åt rätt håll, mot skogen och kröp med värdigt sävlighet iväg över vägens gräskant. Där fortsatte den sedan långsamt men smidigt upp mot skogens tuvor, där solen ännu gav lite värmande strimmor mellan träden. Det är inte så lätt att vara ett växelvarmt kräldjur här i Småland när oktober redan närmar sig. Snart är det faktiskt läggdags. Lycka till lilla kryp!

P.S: Kameran var förstås hemmaglömd och någon ”smart-phone” har jag inte ’hunnit’ skaffa ännu.


Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *