Att avsluta en roman

JAG HAR HÖRT att det svåraste med att skriva en bok är att avsluta den. Det tror jag på. Jag läser gärna Patrick Modianos böcker. Det är inte för inte som han fick Nobels litteraturpris 2014.

Men man får stå ut med hans besatthet av att referera till Paris och dess stadsdelar, kvarter, gator och enskilda adresser. Han är ett med staden och hans böcker har ofta (jag har inte läst alla ännu) Paris som fond i sitt författarskap. I ”Straffeftergift” berättar han om sin och sin lillebrors barndomstid då de inackorderats hos tre ”mostrar” i en mindre ort nära huvudstansden, medan föräldrarna är på skilda håll, på turnéer respektive affärsresor. Pojkarna blir väl omhändertagna, men upplever samtidigt livet i en högst obegriplig tillvaro där sakerna endast får sina vaga och fragmentariska förklaringar. Det är lätt att känna in barnets förvirring inför de vuxnas värld.
Efter en engagerande läsning av Modianos minnen, kommer slutet på romanen oväntat. Det känns som ett kapitelslut, men berättelsen fortsätter inte på nästa sida. Jag som läsare lämnas lika tvärt övergiven och undrande som barnen i boken. När jag fått tänka några sekunder i den plötsligt uppkomna tomheten som en utläst bok ger, inser jag hur skicklig författare Modiano är. På något annat sätt hade romanen inte fått ett lika genialt beskrivande slut.

 

 


Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.