Barrøy

EN TRILOGI. Det är populärt i litteraturen. Ibland kan jag uppfatta det som marknadsmässigt, planerat författande och väljer hellre fristående romaner. Men inte alltid. En berättelse kan behöva fortsätta, men delas upp och skrivas i etapper. Särskilt när det handlar om människors liv, som löper över såväl generationsskiften som över skeenden mot den historiska fonden. Och en del författare lyckas göra sitt namn synonymt med god, berörande läsupplevelse.

Roy Jacobsens romaner läser jag gärna. Han hör till de författare som, liksom bara kommer och hämtar en. Man vet inte vart det bär av, men man får heller ingen möjlighet att inte följa med, om man nu råkat öppna pärmarna. Och i trilogin om Ingrid, hennes föräldrar och syskon och om det hårda livet på en karg och utsatt klippö i det nordnorska kustlandskapet, känns det snart som om man är där. Mitt i bland dem.
I ”De osynliga” som börjar sviten, är det förkrigstid, i ”Vitt hav” råder tysk ockupation och i ”Fartygets ögon” är ockupationsmakten besegrad och Norge njuter fred. Men allt är inte reglerat och normaliserat i och med krigsslutet. Och…
Nej jag nöjer mig nog med en verkligt varm rekommendation att läsa trilogin om detta inte redan är gjort. Min grundade mening är att för att dokumentärt material riktigt ska gå in, måste också ett gott mått inlevelsefull och konstruktiv fiktion till. Här saknas ingetdera.

Förresten: Om Svenska Akademin inte gör bort sig i år igen, och om man vill spara på Majgull Axelsson ett tag till, skulle i mitt tycke Roy Jacobsen vara en fullvärdig och helt riskfri kandidat. Hans författarskap står nog över Peter Handkes, även om man inte ska jämföra äpplen och knölig prydnadspumpa.


Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 svar på Barrøy

  1. Redaktören skriver:

    Lite lustigt, för det dröjde (vilket jag skäms för) ganska länge innan jag började välja bland kvinnliga författare – av ungefär samma skäl. Fördomar! ;) Jag tycker Roy Jacobsen ger mycket övertygande karaktärsbeskrivningar av familjen och folket i det norska kustlandskapet. Inte minst din namne som har huvudrollen i berättelserna, lär man känna som en mycket stark och livsbejakande person, utan att hon för den skull tappar trovärdighet (som någon superhjälte). Nej författaren (och Ingrid) håller skickligt ”båten upp mot vinden och vågorna” och ror hela trilogin säkert i land. Och jag tror ändå att kvinnorna i sviten är väl och inlevelsefullt beskrivna, även om det skulle vara en omöjlighet.
    Läs gärna, och rätta mig om jag har fel! ;)

  2. Musikanta skriver:

    Tack för tips. Jag brukar inte gilla böcker av manliga författare men här har har vi kanske ett undantag? De brukar inte vara särskilt bra på att beskriva kvinnor. D.v.s. de beskriver kvinnor utifrån ett manligt perspektiv.
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.