På pianot

MIN FAR SPELADE piano. Han övade en stund varje kväll när han kommit hem från jobbet som mekaniker på Tobaksbolaget, fått kvällskaffet med ett par smörgåsar, Länstidningen och en John Silver. Han hade ett Chopinalbum i travarna av noter och det stycke som allra mest låg uppslaget var Fantaisie Impromptu. Noterna till det stycket är nästan svart av prickar. Kanor av prickar, uppåt och nedåt, uppburna av prickar, staplade på varann. När jag lyssnar på olika spelningar av stycket, kan jag se min far vid sitt piano, med blicken på nothäftet. Han lyckades äga sitt favoritstycke. Och jag tror att vi tre barn, på ett eller annat sätt, blev präglade av impromtut.
En dag råkade en maskindel ta halva yttersta tumleden ifrån honom. En tid med tummen i bandage följde, en boll av lindor på höger hand. Han led förstås. Inte så mycket av smärtan från amputeringen, utan mest av tanken att det kunde vara slutspelat. Pappa lät inte bli sitt piano ändå, när tumstumpen var läkt. Även om en stor del av flyhänthet och precision var borta, fortsatte han att öva, trots att Chopin skrev musiken för två intakta händer.
Jag övertog så småningom pianot och har flyttat runt det sedan dess, i mina olika boenden. De få stycken jag själv övade in har jag sorgligt nog glömt nu, eftersom det stått ospelat i bortåt tjugofem år. Och det står tyst. Stämningen har släppt för länge sedan. Instrumentet tjänar som podium för familjefotona. Och däribland finns min fars porträtt förstås.


Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

4 svar på På pianot

  1. Redaktören skriver:

    Ingrid.
    Jag kan inte utesluta att min pappa hade andra drömmar i livet än att arbeta som mekaniker för bröd och trygghet åt sin familj. Men han hade efter arbetet inte så väldigt mycket tid över för sitt piano. En timme möjligen? Mackan, kaffet – och pianot en stund. Var det sommartid väntade trädgården, på vintern skulle det eldas i kokspannan och sköta den. Alltid fanns diverse skötsel av huset.
    Hemma på lantbruket i Halland, i hans uppväxttid, fanns en tramporgel så grunden till notövningar fick han nog på den. Men det egna pianot blev inte möjligt förrän långt senare, efter att egnahemsbygget i Södertälje stod färdigt. Kanske räckte hypotekslånet och någon sparad slant också till en begagnad ”Standard” (i tysk frakturstil) i det nya hemmet? I alla fall var det en bra investering!
    Om du gör en inspelning av Chopins Impromptu, Ingrid, vill jag naturligtvis få möjlighet att höra din version av stycket! :)

  2. Musikanta skriver:

    Det är inte lätt – impromptut. Själv spelade jag det när jag var 14 och hade det många år som ”uppspelningsstycke”. Har t.o.m. spelat det på centercourten med publik i Båstad med Hyland som conferencier. Nacka Skoglund var också med och underhöll.
    Jag har tagit upp stycket igen och det börjar gå ganska bra. Om några veckor kanske det är något så när färdigt och då ska Kent spela in. Jag övar numera 2 timmar per dag och det har gett resultat :-).
    Så fruktansvärt sorgligt att din pappa var tvungen att amputera sin tumme!
    Ingrid

  3. Redaktören skriver:

    Tack! :)
    Nej, inte var han väl så särskilt öppen och tillgänglig för ett barn. Han hade sitt återhållsamma och dämpade sätt att vara. Utom när han spelade på pianot, kanske?

  4. Dotran skriver:

    En fin reflektion. Inser att jag aldrig riktigt kände farfar – upplevde honom nog som lite ”svår”, när jag var liten. Men det var mäktigt när han spelade… Pampigt. Musiken rungade i rummet, vibrerade genom alla växterna… :)

Kommentarer inaktiverade.