Sällskapsspel

(Länkad till större bild, som fås med en lätt touche.)

MADAME SASHIGAWA plockar fram kortleken för några givar tillsammans med samurajen. Man kan spela om ära och insatser, men här här är det bara fråga om en lättsam variant av karuta*. De spelar som förströelse under årets sista timmar. Det hindrar dock inte värdinnan från att vilja vinna spelen. Och det gör hon faktiskt rätt ofta.

 


*Kyogi Karuta är ett krävande spel, som på sitt sätt påminner om en tennismatcher och liksom sådana kräver både domare och funktionärer, förutom de två spelarna. Minnes- och reaktionssnabbhet är ett par av förutsättningarna för att spela bra – så långt har jag förstått. För övrigt begriper jag inte särskilt mycket ännu. Inte heller varför jag hittills mest sett flickor som kombattanter. Det är kanske i och för sig inte är alltför konstigt med tanke på de intellektuella kraven och den mentala pressen att spelen gynnas av utbildningsinstitutionerna? Titta lite på den här matchen (varav klippet tycks vara sista set) och gå sedan till slutminuterna och se den eleganta ”matchbollen” i slow-motion.  Samme redaktör.

Det här inlägget postades i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 svar på Sällskapsspel

  1. Redaktören skriver:

    Tack Sven. Det känns lite som semester att ”gå tillbaka till värdshuset” så här. Vi får se om det blir någon berättelse alls. Jag ska försöka. ;)

  2. Sven skriver:

    Underbar berättelse med levande och färgstarka bilder

Kommentarer inaktiverade.