Egendomlig frukt

DET FÅNGAR BLICKEN och jag stannar upp, läser poemet på den blogg jag brukar följa, vackert, men på samma gång vidrigt. Det ger mig genast bildassociationer. Ja jag blir kvar vid dikten. Fastän det inte nämns vad den handlar om är det tydligt, ja väldigt tydligt. Vi har nog alla sett, åtminstone något av dessa grovrastrerade foton. Det hade Lewis Allan också.

ABEL MEEROPOL skrev (som Lewis Allan) poemet efter att ha starkt berörts av ett tidningsfoto, föreställande Thomas Shipp och Abram Smith. Han skrev det som en sångtext, tonsatte och spelade upp den för en klubbägare som i sin tur hade det goda omdömet att ge sången till Billie Holiday att sjunga. Det var 1939 och sången fick en enorm spridning i USA. Stycket är känt, men för mig var det första mötet.
Jag väljer att inte lägga in Billy Holidays Strange fruit här, utan en snart 80 år senare version. Dels för att jag tycker den är väldigt vackert känsloladdad och dels för att symptomet kvarstår ännu idag. Mänskligheten är ännu inte botad från den här förföljelsesjukan, driften att bita ihjäl randiga då man själv är prickig.

Abel Meeropol, amerikan av rysk-judisk härkomst, finns perifert också med inom ramen för en annan tragisk åtgärd/händelse 1953, i USA. Men det lämnar jag till dig själv att söka.

Publicerat i Okategoriserade, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Öppet hus med hemkört

FÅR MAN EN INBJUDAN till en kväll i Linköping, då tar man chansen (även som blott konsument). När duktiga, spelglada amatörer träffas blir det blandad musik! Levande musik med total närvaro – just för nöjet att spela tillsammans. Amatörer? Det är värdens benämning, inte min! Stråkkvartetten, den kanske mest optimala ensembleformen med sitt vida fält av uttrycksmöjligheter, inleder.

Stråkkvartett plus färgstark sångröst. Här i ett “husets” eget arrangemang av Färnlöfs “Att angöra en brygga”. Man är sannerligen inte bortskämd med så här genuint äkta, färskproducerad och fullödig underhållning.

Och så, den större ensemblen, när fler gäster med instrument droppat in. Man flyttar upp en våning, till det något större utrymmet och det blir ju liksom ännu mer “drag”! Gustav Holst “St. Paulssvit, till exempel, skulle kunna lyfta taket.

Kvällen skrider och de mer ‘långväga’ måste tacka för sig och börja återresan. En sån här musikalisk soaré ger dock ett vitamintillskott som varar länge.

Oktobers kyliga mörker utanför, bildar kontrast till ljuset, värmen och musikanterna där inne. Vad lyser bättre upp och värmer mer en höstkväll än levande sång och hemkörd musik?


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Just nu i verkstan II

INTE SÅ SNYGGT inuti, men infästning av ögonen ska ändå inte synas sedan. Pinnarna är bara till för att hålla i när jag rättar in dem på plats.

 

 

 

 

Tre huvuden. Hm? Tre kroppar, sex armar, sex ben, tre vänsterhänder – tre högerdito, tre peruker, tre dräkter och sex fötter. Sex händer! Det är trettio fingrar! Plus trettiotvå leder av olika slag (fingrarna får förbli stela).

 

Bara för att jag började med huvudena och gjorde ett i reserv också, har jag tre ansikten som var och en pockar på sin fulla gestaltning. Men hur ståndaktig ska jag orka vara med det här tro? Sedan extremiteterna… Det värsta är att jag inte har någon ritning att gå efter. Det här går mest på intuition. Arbetet med händerna går heller inte att skjuta upp hur länge som helst.

Den första bålen är i alla fall påbörjad. Bandsågen klarar av tjockleken, men inte bredden. Där får jag och vassa kniven arbeta desto mer istället. Det ser jag faktiskt fram emot. Balsa och ett skarpt tunt knivblad – det brukar nästan vara som att skära ost.


Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Just nu i verkstan

NU HAR SÅGEN väckts till liv och balsalängderna har kapats och blivit till ett block. Nu hoppas jag bara att jag beräknat dimensionerna rätt. Annars får jag skriva till handlaren så att han skickar mer trä. Det kan kanske bli aktuellt ändå; jag håller på med ett huvud till. Och då gör jag förstås också ytterligare ett ögonpar. Man vet ju aldrig.

 

 

 

 


Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Filmklubben: Mekanisk teater

BILDHUGGAREN PÅ ÖN skapar sköna, underfundiga filmer av sina verk, vilket jag visat tidigare i det här Magazinet (och här finns ännu fler). Hans mestadels rörliga skulpturer, automata, utgör tillspetsade sekvenser av såväl iakttagelser av livet, som skeenden hämtade ur fantasins och myternas djup. Den här filmen/mekaniska teaterstycket handlar om den sovande sjöjungfrun som anfäktas, eller förförs, av en fisk i sin dröm. Den är i mitt tycke både rolig och vackert stämningsfull – och småruggig. (Ljudet ska vara på!)

Skulptur och animation: Per Aspenberg. Musik: Mats Rondin och Tobias Rondin. 


Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Rakt och krulligt

NU MÅSTE JAG ju lossa dem igen, bara för att jag inte kan göra saker i rätt ordning. Ansiktet ska ju slipas och målas innan det är dags att montera ögonen. Men jag var lite nyfiken på hur han skulle se ut – brodern. Ögonen fäste jag inuti skallen med en plastisk epoxipasta. Den hade inte hunnit härda, så nu gapar hålorna faktiskt tomma igen.

Råmaterial inhandlades på varuhusets skämt- och partyavdelning: En med rakt och en med krulligt. Mängden lär räcka till syskonparet – och bli över.
Sen är det väl snart dags att börja ta itu med trävirket som skymtar i bakgrunden. Balsa. Jag köpte det i somras när jag varit flitig och genererat lite vinst. Jag vill helst inte såga fel. Men varför i alla mina dar skulle jag göra det?


Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Obestämd färdriktning

Ingen strukturerad arbetsgång…

OM JAG VISSTE vart jag är på väg skulle det vara mycket lättare att välja vägen dit, att kunna planera de olika momenten så att jag slipper “gå tillbaka”. Men ännu har jag inte lyckats att riktigt bestämma vad det här ska bli, så jag irrar lite vilset omkring med mitt projekt. Gjort får också göras ogjort ibland. Eftersom slarv ofta ingår i mina arbetsmetoder (några kallar det spontanitet).

…och oj, så slarvigt slipat!

 

 

 

Nu är den här söndagen snart slut. Det här kan ta många, många söndagar till. I alla fall om jag inte lyckas bestämma färdriktningen snart.


Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | 6 kommentarer

Jag hade fel, vilket händer

Den ännu ofullständiga sviten.

JAG TRODDE ATT serien som jag skrev om tidigare var komplett i och med att jag fick tag på nr. 3, “Ormens timme”, men det visade sig när jag så förnöjsamt läste serien att jag saknade ytterligare ett avsnitt: “Ebenholts i lasten”, det sista!* Och även om det också är en “cliffhanger”, så står det “SLUT” på sista bladet i nr. 5. Tack till Serier & sånt!
…Dessa album skapades åren 1980-1984. Inalles 225 fulltecknade, enormt detaljerade sidor i färg. Fyra år är 208 veckor, vilket skulle betyda en genomsnittlig produktion av en sida i veckan. Det tycker jag är både en häpnadsväckande skicklig bedrift och en för mig ofattbar ihärdighet. (Något utmattning kan då rakt inte märkas i kvalitén på sidorna.)

Det ytterligare kompletterande albumet.

Sviten Resande med vinden är alltså en brutal, grym och (måste jag väl påstå) realistisk berättelse om ett 1700-tals nautiskt äventyr. Finurliga intriger för berättelsen framåt, såväl på stormande hav som på land, inte minst i ockuperade länder söderut. Att huvudpersonen, Isa, är en kvinna; orädd, beslutsam (och skicklig med flintlåsbössor), utan att ges karaktären “super-woman”, var ett genialt drag Av François Bourgeon. Överhuvudtaget intar kvinnorna en minst lika stor och betydelsefull roll i “Resande med vinden” som männen. Minst. Upprinnelsen till hela den här sviten var för övrigt två barns oförståndiga lek. Tänka sig!

 

 

 * Senare utkomna “La Petite Fille Bois-Caïman – Livre 1 & 2”, 2009 – 2010, omnämns i i SerieWikin, men är mig veterligen inte utgivna på svenska. Red’s anm.

Publicerat i Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Ingen större förlust

EN MAN LÄMNAR sin fru efter elva års äktenskap, för en annan man. Ett upplägg som kan bli en intressant analys i emotioner och mänskliga handlingsmönster. Huvudpersonen  (hustrun) och två små barn blir kvar i huset när mannen/pappan flyttar till älskaren Här hamnar hon i något slags vakuum medan dagarna går och medan barnen och vardagslivet ska skötas som vanligt. Hon tyr sig till grannen, en författare/äktenskapsrådgivare som bor i källarvåningen där hon också har sin mottagning.
Det här kunde Auður Ava Ólafsdóttir ha gjort något intressant av, men nej. Det är en loj och jolmig historia. Inga utbrott, ingen hysteri, ilska eller ens märkbar depression. Huvudpersonen är en märkligt mjäkig figur, helt platt beskriven, liksom de övriga förekommande figuranter. Det är faktiskt bara äktenskapsrådgivaren som har fått lite profil och karaktär. Och det är lite besynnerligt att det blir så. Prosan som sådan är det inget fel på. Den flyter jämnt och påhittigt. Det är egentligen en behaglig läsning. Men beskrivningarna av personernas inre, själsliga processer, får författaren helt enkelt inte till. Jag saknar trovärdigheten. Boken går att läsa, den tar en vidare, men mycket mer än så är det inte.
Sedan stör det mig att de små barnen i hennes romaner (jag har också läst hennes “Rosa Candida”, nästan till slut)  är så himla försigkomna. En treåring som diskuterar floran med sin pappa och här, 2½-åringar som morfar ska lära spela schack! Eller har jag glömt hur barn är? Nåja, mässpriset, 50:- var ju ingen större förlust.

(Det Isländska ordet för roman är Skáldsaga. Visst låter det fint?)


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Skor

VISSA FRÅGOR som jag får på jobbet, blir enklare att grunna på om jag kan betrakta problemet 3-dimensionellt. Och en damsko vet jag inte om jag gjort förut. Jo kanske förresten.


Publicerat i 3-dimensionellt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Ute och inne

BOKMÄSSA i Götet – gemytets och det lätta sinnelagets huvudstad. Eller…? Redaktörens första besök, eftersom det aldrig blivit av tidigare, sker en lördag, samma lördag som nazisterna fått lov att marschera och demonstrera längs de närliggande kvarteren. I självaste Göteborg! Det är inte den stans stil enligt mina referenser. Polisbilar och pikéter, ridande poliser och poliser till fots. Och över alltihop – helikoptrar. Ett enormt pådrag. En stor, fredlig och sjungande motdemonstration mittemot entrén till Bokmässan, resmålet, var ju ändå tecken på att vett och besinning, den goda sidan, ändå finns – där ute.

Inne på själva mässan skärmades allt detta av. Där rådde det speciella, bullriga lugn som alstras av de tusenden som strömmar längs montrarna och av olika högtalarförstärkta föredrag och panelsamtal här och var. Mässor har jag bevistat (och fått nog av) men aldrig någon för så “nyttiga” produkter som böcker. Det var nog på tiden. Enorma torg (som Bonniers t.ex), stora montrar, lite mindre och så de pyttesmå “båsen” där de mindre  resursstarka försöker locka in de passerande. Böcker vart än man ser, böcker av alla de slag, i alla ämnen för alla smaker. Slumpen råkade föra mig till en monter med isländsk litteratur. Ja, rent av en isländsk monter. En del av romanerna har jag redan läst, men jag fick i alla fall med mig prov på två, av mig olästa författare. Och så förstås; en tjusig broschyr om Island!
Denna gång hade jag ett speciellt ärende som puffade för resan hit och schemat var tajt. Nästa år kommer jag förberedd för en riktig heldags genomgång! Visst är kommersen lika påtaglig på Bokmässan som på alla andra mässor, men vadå! Det är annorlunda med böcker. Väldigt annorlunda.


Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Privat område


JAG VISSTE INTE att en katt ger sig på vesslor. Vår katta är runt tio år också, ingen ungdom längre. Om hon tänkt tillgodogöra sig näringen vet jag inte heller (hon får mat) eller om hon bara vill statuera ett exempel: Alla gnagare i området är hennes!
Jag tycker det var helt onödig blodspillan. Man börjar med en tillrättavisning
och en sån ser inte ut såhär.


Publicerat i Tyckanden & tankar | 2 kommentarer