Om igen

Postat den 16 januari, 2023 av Redaktören

FÖR FÖRSTA gång på väldigt länge, har en smula inspiration smugit sig in i mitt sinne, tillsammans med nyfikenhet och en känsla av att ett problem kan ha funnit sin lösning. Och lusten till pennan och pulpeten rinner till.

Man kan väl säga att mina senare års projekt har letat stoff ur historien. Flydda tider är alltid spännande. Men varför gå över ån efter vatten? Alldeles runt knuten finns ju uppslagen.
Och historien upprepar sig, ideligen. Vad som kunnat hända i fjärran, kan naturligtvis också hända här, på stadig grund av gnejs, granit och Nordisk morän. Egentligen är det här samma tema som jag hållit på med innan också, men miljöombyte ska ju vara bra sägs det. Så om historien nu flyttar lite norrut, anpassar sig efter vårt eget, lite kallare klimat och robustare personage, bör giltigheten ändå bli densamma. Skillnaden i historiskt tidsskede blir visserligen 1½ årtusende (om man ska tillgå källorna), men vissa saker är eviga och tidlösa.
Nya idéer är svaga käril, Men än så länge känns det nya uppslaget starkt och bärigt. Så långt endast fröjd och gamman, trots att hela vägen är att vandra. Om igen.

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

”Ska vi dansa?”

Postat den 30 september, 2022 av Redaktören

VÅR LILLA SKOLA rymde bara klasserna 1 – 6, sedan blev det de stora skolorna inne i stan som tog över undervisningen i högstadiet. Och klassen skingrades, allt efter de linjeval vi gjort. Det här läsåret (1961-62), och särskilt en sen höstdag och en kväll under den påföljande våren, är underlag för följande verser: En förälskelse i tre sonetter.

1.
Hon kom när höstterminen sent var liden
från norr, med stillsamt lite avmätt sätt
Men tillitsfull, hon fann sig väldigt lätt
som om hon gått i klassen hela tiden

Sin plats hon fick längst fram i första raden
just jämte mig i andra, där jag satt
För mig var det till fördel därför att
jag stal en glimt närhelst jag ville ha den

Och omvänt skedde också, då och då
jag fann hon vänt sin vackra blick mot mig
Jag blev förtrollad – mer behövdes ej

Det avancerade ej mer än så
Hon, underbar – men jag på tok för blyg
Jag fortsatte att tråna tyst i smyg

________________________

2. 
Man höll mig för att kunna rita bra
Det var min enda framgång dessa år
Och oväntat en möjlighet jag får
att vinna gunst hos flickan jag vill ha:

–Du kan väl rita något fint till mig?
En salig känsla fyllde helt min själ
Å ja, jag skulle teckna, rita väl
en konstnärs gåva till sin längtans tjej

Det skulle bli en väldigt vacker bild
Hon skulle överväldigas att se
vad jag av hjärtat ville henne ge

Men denna ambition blev sorgligt spilld
när självförtroendet blev satt ur spel
och allt jag plitade blev fult och fel.

________________________

3.
En fest i sexan, klassens sista år
I början präglad mest av tafatt hämning
men snart en mera frigjord stämning
med vårens ljus, musik från EP-spår

Fast bättre kavaljerer säkert fanns
stod Hon där framför mig. Hon hade frågat
det som jag själv väl aldrig hade vågat
Det var till mig hon kom och bjöd till dans

Jag minns just ingenting av dansen
men känslan av att vara henne nära
Och kanske, möjligen var båda kära?

Men skolans linjeval förödde chansen
och skiljde hjärtan åt i puberteten
Hon valde klokt – jag hemföll åt ’Esteten’.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Gröna plätten och vattenfallet

Postat den 8 september, 2022 av Redaktören

DEN STORA SKOGEN, en ås av berg och rullsten klädd med såväl åldrig fur och gran som med löv av skilda slag. Vuxna träd och ungsly, både ljus och öppen blåbärsmark och dunklare lövdjungler som effektivt kunde dölja en indianspejare och en trapper. Egentligen hade vårt strövområde bara en yta på ungefär en kvarts km², omsluten av villatomter, stadsbebyggelse och av kanalen – men vi var mindre då, hade kortare ben.

Utsnitt av Södertäljekarta från 1959, utvisande vårt verksamhetsområde (gröntonat). Röd punkt utmärker Gröna plätten, blå punkter visar respektive min (nederst) och min kamrats övernattningsplats.

FRÅN VÄGEN vek en smal stig in i skogen. Väl trampad men knölig av sten och rötter. Svårcyklad. Den ledde efter kanske 150 meter fram till Gröna plätten. Jag vet inte varför platsen fick namnet eftersom den inte alls var grön. Det var en grusplan. Omgivningen däremot var idel frodig grönska sommartid. Vem som ville kunde utnyttja planen men ofta låg den tom och öde.

Varken jag eller min kamrat var särskilt intresserade av fotboll, men vi passerade ofta över planen eftersom våra jaktmarker även omfattade Gröna plätten. Vi hade andra uppgifter.

Min flintlåsbössa sågade jag själv ut ur en bräda. Med fogsvans och ett omänskligt tålamod. Trä, kaffeburksplåt, snöre och gummiband användes till låset. (Minnesbilden kan kanske ha blivit idealiserad genom åren.)

På sin bortre långsida hade planen en anslutning till en anlagd, grusad gång- och cykelväg som följde längs åsen, från Bergviksbacken vid kolonialvarubutiken söderut in till stans tätare bebyggelse. Ett knappt stenkast norr om ’plätten’ rann en bäck i västlig riktning, över vilken man byggt en rejäl spång för cykeltrafiken. Vår och försommar var vattenflödet som bäst och från spången hade man fin vy över dess livligt brusande lek mellan stenarna. Ett litet stycke längre västerut störtade bäcken över det höga stupet* och skapade ett vackert vattenfall. Det här var en av miljöerna som lockade oss mest. …Fallet finns kvar än idag och man verkar ha sparat en stump av bäcken också. Det tycks också som om en ny, inhägnad plan ligger ungefär på samma plats som Gröna plätten. För övrigt är det här området bebyggt. Uppe vid fallet har man satt staket, det fanns inte på vår tid. Jag kan inte påstå att vi saknade något sånt heller. Vi hade en solig och bekväm klipphylla med utsikt ner till vägen och två alternativa ställen att ta sig upp eller ner för stupet. Den ena, praktiskt taget lodräta och förmodligen mer riskabla vägen, fann jag faktiskt själv.

Men det var innan jag drabbades av höjdskräcken. Hur som helst ramlade vi aldrig ner.

*6-8 meter, troligen inte mer.

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 1 kommentar

En lustgård kan väl ha sin orm?

Postat den 17 augusti, 2022 av Redaktören

FÄLTET UTANFÖR vår tomt är nyslaget och de korta stråna ger nog perfekt balanserad stråldos för en soldyrkare. Här skiner solen ifrån middag och till kväll. Då förväntar jag mig att hon ligger bland stråna, som tidigare dagar. Och det gör hon, någon meter utanför tomtgränsen. Men som tidigare dagar upptäcker jag henne inte förrän hon rör sig och snabbt ringlar iväg för att söka skydd under häckbuskaget. Och då hinner jag inte riktigt med att få till den riktigt bra bild som jag vill ha.


Förr, kunde jag lättare upptäcka dem när jag var ute och sökte. Min ’pattern recognition’ fungerade inte som förr och eller också är det min syn som blivit mycket sämre. Kanske var jag också mycket mer ’balanserad’ förr, kunde närma mig försiktigare och snabb som en ormtunga sträcka ut handen.


Nu tycks jag få nöja mig med att studera den här individen så här på håll. Den är i alla fall storväxt och lite kraftig. Därför tror jag att det är en hona. Jag har lyckats få se huvudet vid ett tillfälle; ögonen är grumliga. Hon uppvisar också en gråaktig, lite fadd ton i sin fjällskrud: Det är tid för en hudömsning. Eftersom hon växer blir dräkten för trång och behöver bytas. Den täcker även ögonen. Det här sker så vitt jag minns två, kanske tre gånger under sommarsäsongen.

Om mina iakttagelser hittills stämmer, kommer jag med lite tur att finna en klart djupgrå/svart glänsande skönhet här, just i gränslandet mellan trädgård och betesmark. Men då är också hennes blick knivskarp igen och jag får ännu svårare att smyga mig på. Med extra tur kanske jag  hittar den avlagda ’overallen’ i buskagen?

Det här har upprepats under en räcka av dagar. Samma procedur: Jag letar, hon spritter plötsligt till strax framför mig och gömmer sig snabbt under häcken. Och varje gång får jag samvetskval för att jag inte låtit henne sola i fred. Hela tiden kommer jag och stör henne.

Dammen i trädgården har gott om fisk och jag har inte märkt att beståndet minskat. Dessutom kan jag mycket väl tänka mig att bjuda på ett visst ’uttag’ till en ringlande gäst, inom rimliga gränser förstås. Men alla hyser inte samma sympati och uppskattning för den här typen av gästande varelser i trädgården. Det är förståeligt, även om en ’lustgård’ gott kan ha plats för en liten snok också.

FÖRMIDDAGEN igår var lika solig och varm som den varit en räcka av dagar. Uppe från fönstret sågs gästen simma i dammen. Som sagt: ett par guldfiskar kunde jag väl bjuda på, men ett avhysningsbeslut föreligger. Så, istället för kameran tog jag min artinsamlingsutrustning* och hastade ner. Nu hade jag ett utmärkt tillfälle att få tag i henne. Men hon har sin nya skrud nu och en briljerande klar blick. Min egen vighet, snabbhet, syn och reaktionsförmåga, blir i jämförelse med en smidig och vaken snok rent löjlig.

PÅ EFTERMIDDAGEN regnar det. Dammen fylls på med nytt vatten via det geniala  uppsamlingssystemet. Gästen håller sig borta och jag har som artinsamlare kammat noll. Någon skulle kunna ifrågasätta min vilja att lyckas med företaget. Och i sanning är kanske det brister en aning i motivation. Tanken på att ha en snäll snok boende i den tättplanterade, frodiga miljön, en varelse som glimtar till ibland och försvinner med ett tystanke. prassel, är ju ingen obehaglig tanke. Men beslut är beslut och det finns flera andra goda livsmiljöer här i trakten. Just passande för vår krypande (och simmande) gäst.

*En galgkrok på en stav och en tygkasse.
Publicerat i Okategoriserade, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Mango

Postat den 1 augusti, 2022 av Redaktören

MIN FAR VAR NOG lite ledsen över att inget av hans barn delade hans intresse för trädgårdsodling. Att se och uppleva undret med fröerna som gror och de späda spirande plantor som från nästan ingenting, växer och visar upp sig – och blad för blad presenterar sig och sin art; att vårda och gynna plantor till att växa sig stora och frodiga och blomma i prakt. Han är själv jord sedan många år tillbaka och det grämer mig lite att han och min nuvarande fru inte fick träffas och gå runt i trädgårdarna och diskutera tillsammans.

Men ett visst intresse har ändå grott, också i mitt ökentorra sinne: En slags vurm för att sätta upphittade små plantor och frön i krukor, för att se vad som kan komma upp. Och jag pysslar gärna med små trädplantor, fast jag vet att jag aldrig får sitta i dess skugga. (En frökapsel från en park i Budapest hann faktiskt växa upp till ett ungt men riktigt träd, men det flyttade vi ifrån.)
En jakaranda från Portugal växer mig över huvudet medan en 30-årig Ficus benjamin fortfarande får plats på fönsterbrädan.

Och nu: Kärnan, från en gräsligt övermogen och knappast ätlig mango, sparade jag hur som helst, skrapade rent den och lät den torka och glömmas bort – både länge och väl tills jag någon gång i våras stack ner den i lite jord i fönstret.

Och i slutet av juni sker undret, det som min pappa talade om: Det spirar liv! Något växer och vill ut och upp. Och jag kan följa det, steg för steg hur den lilla plantan tar sig ur skalet och sakta, mycket sakta reser sig och vecklar ut sina läckert ljusgröna blad.

Hur övervintringen ska gå till har jag inte hunnit fundera på, men någon vrå med extrabelysning i vintermörkret ska väl gå att ordna.

 

Tänker jag på mango, tänker jag på den här visionära visan om ett alternativt lantbruk i en vänligt gynnsam växtzon:

”…Underneath the mango tree
me honey and me can watch for the moon
Underneath the mango tree
me honey and me we plan marry soon

Mango, banana and tangerine
sugar and ackee and cocoa bean
When we get marry we make them grow
and nine little chil’ in a row…”

(M. Norman / D. Coupland. Från filmen ”Dr. No”)

Publicerat i Okategoriserade, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Om en särskild backe

Postat den 25 juli, 2022 av Redaktören

FÖR ATT FRÅN vårt hus ta sig till Mälarbadet, drygt ett par kilometer bort, kom man efter en första lätt stigning till en nedförsbacke i tre delar. Den var ganska lång i sin helhet, ungefär 600 meter. Och eftersom höjdskillnaden mellan backens början uppe på åsen och ner till Mälarens nivå var ungefär 50-55 meter, blev det en genomsnittlig lutning på 10-12 %.  Tillräckligt för att ge mycket god fart åt våra tvåhjulingar.
Cyklarna var i flitig trafik men mestadels utan vederbörlig skötsel och översyn. När farten på den gropiga grusvägen ökade i nedförsbacken kunde de våldsamma skakningarna få en sliten och alltför slack kedja att hoppa ur det bakre kuggdrevet. Och utan bromsmöjlighet var man illa ute.

Att kontrollera bromsverkan innan backen och dessutom hålla ett lätt mottryck på pedalen, var en säkerhetsrutin som dock inte tillämpades rutinmässigt. Om oturen ville spela med och kedjan ’hoppade’ i den första backdelen, kunde man, åtminstone teoretiskt, rädda sig genom att i vådlig hastighet vika av åt höger vid och där få en plan väg att rulla ut farten på. Men det var en manöver man helst inte ville prova. Om incidensen inträffade efter avtaget och man redan var inne i den ännu brantare mittdelen av backen, var det bara att krama styret, skrika och hoppas på fri väg över korsningen.

Den långa delen planade ut i den sista delen, strax innan tvätteriet. Men på cykel utan broms kunde man ibland bli tvungen att rulla ända fram till staketet vid . Jag vill tro att grinden oftast stod öppen, men jag kan inte minnas något behov av att utnyttja även de extra metrarna in på tomten.

Fotnot: Efter backen fanns sedan en passage runt och utmed stranden längs staketet, till vägen som sedan odramatiskt fortsatte genom det lummiga, Sörmländska landskapet – mot badplatsen.
Fotnot 2: På hemvägen från det svalkande och uppfriskande badet, hade backen hunnit ändra karaktär helt och hållet: Den hade blivit ett långt, drygt och segt uppförslut att sakta släpa cyklarna i.

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Öppen dörr mot sommarnatten

Postat den 21 juli, 2022 av Redaktören

Större snabelsvärmare (Deilephila elpenor). Foto med benäget tillstånd från BIOPIX.dk

Svärmare

Min dörr står öppen i den svala natt
och lampan lockar dem förstås till huset
Små flygande gestalter söker ljuset
De stör mig ej, men myggan slår jag platt

Ett hummande, så starkt – men mjukt och lent
ett rödbrunt flimmer som en flamma lik
i dans, i vindlande akrobatik
kring skärmen där jag är och skriver sent

Den vilar sig där jag kan ta den
och varsamt fånga den i kupad hand
Jag tänker när jag släppt den från mitt tag

att Natt är också fladdermössens land
Se upp min vän, i mörka sommarvärlden
Du är en svärmare, precis som jag.

2022 · 07 · 21

Publicerat i Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Russintanten

Postat den 11 juli, 2022 av Redaktören

EN HÅGKOMST om en äldre person som jag tror bodde två krökar och två tredjedels backe bort. Där nere, där en tvärväg korsade backen och sedan krökte sig kring kolonialvarubutiken, fanns ett litet hus mittemot, nästan hukande under de jättelika lärkträden. Bakom staketet med grinden fanns en liten trädgård proppfull av ros och stockros. Jag tror att det var där hon bodde. Jag försöker forma en skiss och en sonett:

En väg förbi vårt hus i Barndomsland
en duglig plats för oss att leka på
Trafiken var högst måttlig – då och då
kom någon cyklandes, en bil ibland

Då pausade man leken och med fart
drog lekredskapen med sig ut i kanten
På promenad ibland sågs ’Russintanten’
en dam som log och hälsade så rart

Hon kom med värdighet och elegans
och om min minnesskärpa ej har flytt
i fotsid dräkt från förr och röd bahytt

Det var för länge sen men jag förstår
jag hade sett henne nån annanstans:
Visst var hon ’Sun-Maid’, fast i äldre år.

 

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 1 kommentar

I klätterträdet

Postat den 9 juli, 2022 av Redaktören

ETT ANNAT MINNE från Barndomslandet handlar också om en flicka och ett möte. Egentligen är det bara ett fragment av minnet och jag vet inte vem den här självsäkra personen var. Troligen kom hon från någon av villorna på andra sidan om en liten skogslämning och det blev bara det här mötet. Ändå minns jag det. Diffust tyvärr, så beskrivningen blir därför också tämligen vag.
Jag har inga planer på att gå igenom allt jag erinrar mig även om jag är i ålder för mina memoarer. I alla fall inte på vers (eller…?) Här är hur som helst en skiss och en sonett till:

Intill vår tomt, en stor och grenig hägg
av ålder stärkt med stor och lummig krona
Högt upp i klykan ser jag henne trona
i ljust gul sommarklänning klädd

Så högt har flickan klättrat ovan mark
och ändå är hon fin och hel och ren?
Upp klänger också jag från gren till gren
och solkas ännu mer av löv och bark

Så är vi där, jag själv ett tafatt glin
ser klänningen och hennes nätta skor
de rena, vita strumpor som hon bär

Hon håller med, att klänningen är fin
men hellre vill hon att den vore skär
En sådan ska hon ha när hon blir stor.

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Familjeliv

Postat den 4 juli, 2022 av Redaktören

TILLBAKA I TIDEN och tillbaka till pennan, kanske? Minnen har vi ju gott om och jag antar att det är en typisk sak för gamlingen att just sitta och erinra sig både det ena och det andra. Ibland bara små fragment av händelser i det förflutna. Jag minns en episod som jag knappt vet varför jag kommer ihåg, men jag tog mig för att tota ihop ett referat på vers. En sonett. Och en skiss.


 

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Från den Övre och Undre världen

Postat den 23 juni, 2022 av Redaktören

TEVESERIER ÄR ingenting för mig. Men, ändå blev jag sittandes en helg med tio avsnitt på datorn. En fransk serie från 1915; Les Vampires, ett stumt, svartvitt följetongsdrama i Parisregionens övre och undre värld. Jag vurmar inte heller särskilt för action- och gangsterfilmer, våld, dråp och mord som den här serien bjuder så generöst på. Kanske är det för att den mest förslagna och förhärdade brottslingen i hela skurkgänget är en kvinna, som jag blev fascinerad. Såväl i mask och de svarta trikåerna som i diverse andra förklädnader, verkar hon vara hemtam i de kriminella kretsarna.

Visst är filmerna märkta av sina över hundra år, men restaurerade och till-rättalagda på senare år med förekommande texter översatta till engelska. Jag förmodar att bakgrundtonernana i blått och sepia är nytillagda, men hellre så än digitalt färglagd, som man allt för ofta gör nuförtiden. Huvudsaken är att verket finns digitaliserat och räddat till eftervärlden!

Manus och Regi:  Louis Feuillade
I huvudrollerna:

 

 

 

 

’Irma Vep’: (Musidora): En i djup kriminalitet sjunken medlem av ’Les Vampires’. Hon ryggar varken för inbrott, mord eller snabba, våghalsiga förflyttningar. (Aktören gjorde själv sina stunts!)


’Philippe Guérande’: (Édouard Mathé): intellektuell, grävande journalist/detektiv. En ’Bror Duktig’ som är ligan i hälarna tillsammans med…


 

 

 

 

 

 

 

’Oscar Mazamette’: (Marcel Lévesque). Den assisterande, jovialiskt finurlige sidekicken. Hans mimik och kroppsspråk  kunde gott vara scenakademiernas skolexempel.

I övriga bovars stora skara kan nämnas: Grande Vampire I, dito II, dito III (de efterträder varandra  vid ’frånfälle’),  Moréno och Satanas. Ruskiga typer allihop där förresten  giftblandaren Vénénos kanske är den  allra lömskaste? 

Ja, Guérande och Mazamette har verkligen tagit sig an en diger uppgift i jakten på Les Vampires. Men utan att spoila din upplevelse när du själv ser filmerna, kan jag väl ändå avslöja att: Lagen och rättvisan springer ingen ifrån. Inte ens Irma Vep.

Fotnot 1: Banditernas förslagenhet och idérikedom är enorm när det gäller att förskansa sig andras förmögenheter. Man använder sig t.ex. av den tidens nya tekniska apparater för sina syften. Särskilt imponerades jag av hur man gjorde ett stort bankuttag, med kontohavarens signatur på avin och klarade bankens kontrollringning, allt utan den plundrades vetskap. (En fiffig operation av Irma Vep och en lika skrupelfri kollega).

Fotnot 2: Irma Vep är ett anagram.

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Maren

Postat den 4 juni, 2022 av Redaktören

I DEN ALLMÄNNA oredan kring mig dyker en tavla upp igen, en som troligen kommer från mina föräldrars hem, fast jag inte riktigt kommer ihåg den. Idag tog jag den ur glas och ram för att scanna den. För jag känner väl igen motivet och tycker om det.
Det visar Maren, en vik in i Södertälje som jag minns från barn- och ungdomsåren. Hit kom fiskeskutan och la till, längst in. Men på trycket, ett träsnitt från två stockar, syns istället ångaren S/S Ejdern vid kaj. Maren var fartygets hemmahamn och är det än idag, så vitt jag vet. Ett par turer med båten kommer jag ihåg.

Bakom Ejdern, där en trädridå syns i sluttningen Fanns ett kvarter som verkar ha byggts efter det här motivets tillkomst, men innan mina tidiga minnen präglades på 50-talet. Kvarteret hyste varuhuset Tempo i bortre delen och mot betraktaren, i övre gatuplan fanns en bank/post eller möjligen en restaurang. I nedre plan: en flott biograf. En annan bio fanns på Strandgatan, till vänster i bilden. Den låg i bottenvåningen av det stora vita huset i vilket Gerd hade sin lilla vindslya och ateljé (som tidigare nämnts i detta magazin).
Konstnären; grafikern/illustratören heter Georg Galmin, född 1915 i Stockholm, död 1970. Trycket som är odaterat ingick i en serie om fem Södertäljemotiv.

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar