Resenären

DEN SISTA STJÄRNAN passerade vi för snart sjuttio år sedan. Vi såg den försvinna alltmer bakom oss tills vi inte ens kunde hitta den i akterteleskopet. Det var min farfar som lät mig titta: “Du har bättre ögon, pojk!” Sedan dess är det bara mörker här utanför. Här finns ingenting längre, inget ljus, inga ljud, ingen temperatur, ingen strålning. Inte den minsta vilsekomna partikel fastnar i jonfiltret. Nu är det är bara jag och skeppet. Det är ensamt efter att min fru flyttade ner till kyrkogårdssektionen för flera år sedan. Och sedan skeppsdatorn också tystnade har jag ingen alls att prata med – mer än mig själv.  Det är jag och det tysta skeppet. Vi är det allra yttersta fragmentet av universums materia.
resenaer2….När jag var barn trodde jag att vi skulle nå fram till någonting. Om ingenting annat så åtminstone till någon slags vägg. Att något kunde vara oändligt ville jag inte tro på. Allt måste ta slut – någonstans, någon gång. Till och med Universum. Och när vi nådde den där väggen ville jag få reda på vad som finns där bakom. Men det var ju länge sedan.
….I min ungdoms tid nådde det här skeppet ljushastighet”, berättade min farfar. “Då gick det undan!” Det finns ingenting som bromsar så jag far med samma fart ännu. Tror jag, men jag är inte helt säker. Utan referenser kunde skeppet lika gärna stå stilla här i tomheten. För rörelse, i förhållande till vadå? Här finns ju ingenting att röra sig mot eller ifrån. När hastighetsmätaren inte längre hade några mätpunkter, snurrade visare bara runt helt planlöst, tills den och hela instrumentpanelen slocknade till slut. Utan stjärnljus laddas inga batterier. Den kemiska nattbelysningen kommer så småningom också att ha förbrukat sig själv. Den är bara garanterad för “1000 års brinntid”. Det lustiga är att utan referenserna blir också tiden något väldigt abstrakt. När rummet upphör, upphör tiden.
….Den här expeditionen var menad att nå universums yttersta gräns. Någon vägg har jag inte upplevt och än mindre något “bakom väggen”. Däremot känner jag Universums slut mycket påtagligt. För jag är fullt förvissad om att jag är framme. Universum är slut och jag befinner mig i Intet. En liten förirrad bubbla i intigheten. Och Intigheten är det enda som är gränslöst och oändligt. Utan väggar.
….Jag lunkar omkring här på skeppet i en besynnerlig frid och glädje.

Redaktören

Redaktören