NÄR JAG VAR 13 fick jag ett
munspel av min bror. Inget av leksakstyp, fulla rader av små hål, omöjliga att spela rent på och lät som ett klent dragspel när man flåsade i det. Nej ett riktigt 8-håls kromatiskt. Det hade rejäl plats för att spetsa läpparna och få till en ton i taget. Det var litet nog att stoppa i fickan också.
Gehöret var nog ganska bra, så det var bara att stänga in sig i rummet och blåsa i spelet, hitta och nöta in tonernas lägen. Blåsa eller dra in – det gav sig snart. Det gick att lägga på sig en repertoar och till och med spela låtar på begäran för skolkamraterna. (Sen drabbades jag av blyghet och slutade med publika framträdanden.) Jag var inte ens med och startade något band, vilket alla skulle göra på 60-talet. Mest kanske för att jag inte gillade Rock/Pop-genren så särskilt mycket. Jag var nog mer åt Bluesen, även om jag inte greppade den helt.
Nyligen fick jag ett nytt instrument av min dotter. När hennes tjänst får vad den kräver av henne och mer, har hon inte mycket tid över för sig själv och de egna utmaningarna. Som att skaffa, upptäcka och öva på ett sånt här litet potent musikinstrument. Det är den alltför vanliga gamla visan, tyvärr.
Själv har jag inte heller spelat många gånger under de senaste 40-50 åren. Nu känner jag mig som en nybörjare igen, men visst sitter lite kvar ändå. Lungorna har nog blivit lite lata. Men dem kan jag nog få lite mer spänst i med bra andningsgymnastik!
En liten kom-i-håg-snutt jag gjorde i det skojiga programmet MuseScore, som stöd. Den är inte helt ackurat, men ungefärligt nedtecknad: Motiv ur en film från 1968.
