BJÖRNFÄLLEN
JA, MAN KUNDE ju undra: Vem skulle ha skinnet? Den driftiga pälsjägaren Pauline Pineau – eller björnen det ännu satt på och som faktiskt var dess ägare? Åtminstone enligt ägaren själv. Frågan skapade en schism mellan de båda. Björnen ansåg sig ha rätten på sin sida såväl den juridiska och hävdvunna, som den moraliska. Han tyckte sig varken kunna eller vilja undvara fällen. Och han var beredd att ta strid för sin rätt. Pauline hade å sin sida det enda, men starka argumentet: ”Jag vill ha skinnet!”
En stor, varm och lurvig björnpäls att svepa in sig i, hel och hållen när kaminen brinner ut om nätterna. Det är väl inte mycket begärt eftersom vintrarna är så förskräckligt kalla här i British Columbia? Men skinnet satt där det satt och det var väl knappast ett utslag av rättvisa, när Pauline en senvinterdag fick korn på kontrahenten. Beskedligt gick han och letade fjorårslingon och småkryp bland tuvor och ris där snön smält undan, väl klädd i sin päls. Och i frånvind. Jägaren kunde omärkligt komma i skottläge under en tungt lavbehängd grangren. Hon spände hanen, fick perfekt in björnens bog i siktet och tänkte: ”Nu är du äntligen min!”
Hon hade laddat rejält för grizzlyn. Knallen sägs ha gett sju ekon i bergen runt Fraser River. Vem som nu skulle kunna bekräfta den uppgiften? I Macalister finns en diversehandel med namnet Seven Echos. Över disken hänger en förstorad daguerreotypi av ”Sept Échos”, ett porträtt som tillskrivs en viss François Boucher, ehuru detta inte helt har kunnat styrkas vid detta trycks pressläggning. (Red’s anm.)
En pälsjägare ska väl sälja skinnen hon tar (i våra dagar helt omoraliskt), men hon ville väl unna sig själv lyxen. Fortfarande i konflikt med moralen och etiken. Bilden är en pastisch efter en ganska känd fransk målning som jag (förstås) fastnat för. Fast den är i rockokomiljö. ;)
Oavsett den moraliska rätten till björnskinnet ser Talulah ut att njuta av värmen från den fina björnfällen. Då kom den under alla omständigheter till riklig njutning.