Les filles de l’eclusiére*

Matílde Joubert är mer än dotter till slussvakten, framlidne François Joubert. Efter faderns död blev hon nämligen själv vakt vid sluss nummer 4 i Castelnaudary. Hon har ett hårt och tungt liv: Arbetet med att öppna och stänga slussportarna, flera gånger dagligen. Det har givit henne starka armar, ben och rygg. För hon har hållit på ända sedan pappa Françoise levde och lärde henne yrket. Samtidigt driver hon värdshus i det av Franska staten ägda huset intill slussportarna. Logi och förplägnad till kanalens resande. Det är hennes egen entreprenad. Ja, Matílde är både stark och robust. Och på sitt sätt vacker! Det vet alla pråmskeppare på Canal du Midi som stannar för att slussa genom Castelnaudary.

Alla dagar är arbetsdagar, utom söndagar. Då ligger båtar och pråmar förtöjda i stilla väntan. De allra flesta som slussar går i land. Några går i kyrkan; katolsk eller protestantisk allt efter övertygelse. Några stannar hos Matílde, för hon går inte i någon kyrka alls. Som ogift mor till fem döttrar är hon inte särskilt väl sedd i någon av församlingarna. Alla hennes barn är dock döpta av en kaplan från Saint Michel som gör hembesök. Och tiden är ändå för knapp för andakt, när de resande förväntar sig en lat fridag med god mat och dryck. Därtill Matíldes käcka humör och fräcka jargong. Alla barnen hjälper till i arbetet, allt efter förmåga. Så verksamheten löper på och Matílde gör sig en bättre förtjänst på söndagarna än under alla andra veckodagar tillsammans. Hon har satt sig i sinnet på att alla flickorna Joubert, efterhand som de växer ur byskolan, ska få åka iväg och studera på universitet. Ända bort till Toulouse om de så vill. Dit kan de alltid åka med kolpråmarna.

*Ett hotell med nästan samma namn som titeln ovan och som finns på nästan samma plats som nämns i texten, har ingenting med inlägget i övrigt att göra. Men jag tyckte namnet var fint, så det blev till det här franska vykortet. Att jag råkar ha besökt slussen ifråga, gav säkert inspirationen en extra skjuts.  (Red’s. anm.)