FÖRR I TIDEN var det en av mina stående uppgifter på Universitetssjukhuset i Lund, att skapa posters utifrån beställarnas manuskript, tabeller, diagram mm. Ibland även med andra underlag som foton, röntgenbilder eller annat.
Det var en intressant och roligt jobb, att få göra vad jag kunde för att typografiskt och bildmässigt presentera kundens forskningsresultat på ett så visuellt tilltalande sätt som möjligt. För man var väl medvetna om att till medicinska konferenser kom alltid många besökare, föredragshållare och inte minst posterutställare. Man hade alltså klart för sig, kanske av egen erfarenhet att, ingen läser en poster med bara text och tabeller – hur intressanta rön den än må presentera. Särskilt om postern sitter som den 200:e på väggen.
Förr utgjordes postern, som namnet antyder, av lösa textblad, foton mm. som med häftstift, tejp eller annat, ’postades’ på sin del av en utställningsvägg. Med dator och layoutprogram, kunde mer stilfulla och tydliga blad nålas upp – och när sedan de avancerade bläckstråleskrivarna i storformat kom, blev det möjligt att skriva ut postern komplett som en affisch. Lätt för den resande att ta med som en rulle.
Så många möten och konferenser och så många beställare av posterjobb. Jag tror jag måste ha gjort över hundra stycken. Kanske var det ett utslag av senkommen abstinens, att jag därför just har gjort något som liknar en poster. Sen har jag alltid varit förtjust i att bläddra i gamla böcker också, för illustrationernas skull. Inte minst den tjocka läkarboken i barndomshemmet.
BERÄTTELSEN kom till redan under 2014-15 enligt mina dateringar. Bild för bild och text för text har den faktiskt varit ’följetong’ här i Magazinet. Från början utan planering eller ens en idé, men med tiden ökade sviten till ett bokmanus (för ’arkivet’). Nu har jag, med hjälp av Jannies berättande röst och Peters originalmusik, omformat den till ett audiovisuellt bildspel:
Mänsklighetens undergång har blivit ett faktum och kvar finns bara en enda överlevande. Hon heter Sam. Med gudomlig hjälp återupprättar hon en egen tillvaro, börjar odla och finner sig tillrätta i ensamheten. Men så en dag får hon sällskap…
…Sagan är förvisso rätt fånig, har brister i fråga om etik och moral och kan rent av uppfattas som stötande. Men det är bara en saga om två tänkta figurer i en ödslig tid då allt har börjat om från början igen. Vad finns då för regler och vem ska döma?
En förutsägelse i femtioåtta akvareller. Nypremiär alltså!
DET HAR GÅTT väldigt trögt med skapandet den senaste tiden. Lusten till papper och penna är så gott som borta: Vill inte, kan inte. Behöver inte.
…Ändå saknar jag då och då den känsla av välbefinnande som det ändå ger att ’producera’ något. Så för ett par veckor sedan, inspirerad av en tids bläddrandet i gamla inkunabler efter illustrationer, tryckta som träsnitt, provade jag själv igen* med den här scenen.
Naturligtvis blev det en bild som saknar mening och betydelse, annat än: En finner pärlan – en annan vill ha den. En slags relationsanalys igen, alltså.
ATT NOA HADE tre söner, det vet vi. Sem, Ham och Jafet. Och vill vi närmare reda ut hans och sönernas släktband och lite annat, finns det berättat och visat på uppslaget nedan. Om man behärskar latinet. Åter igen stäckes redaktörens ivriga strävan efter djupare kunskap på grund av rena språkförbistringen. Men typografin, och alla bilderna; de många skickligt tecknade och graverade illustrationerna, gör det till en lockelse att bläddra igenom de 650 sidorna i detta verk från 1493. Mycket information ligger även i dessa talrika träsnitt, mer lättillgänglig kunskap om jag så får säga. Nej några bommulsvantar för att bläddra i inkunabeln behöver jag inte. Den finns i det stora arkivet på Internet förstås.
”Lägg paddan på kvinnans bröst / så att hon kan dia / och kvinnan dör / då blir paddan väldigt stor av mjölk.”
(Översättning fr. tyska enl. Google.)
FÖR EN REDAKTÖR med otillräckliga kunskaper i såväl Tyska som Latin blir naturligtvis en inkunabel som Atalanta Fugiens från 1618, av Phil. et Med. Dr. Michael Maier, som ett chiffrerat budskap. Den ser ut som en sångbok med 50 fugor och lika många välstuckna gravyrer, men volymen ställer den illitterate redaktören frågande:
Jag har t.ex. hört uttrycket ”Att nära en huggorm vid sin barm”, men en padda?
Förklaringen förmodas här ligga i Tyskan och Latinet.
Här hade alltså bättre språkkunskaper hjälpt. Både Tyskan och Latinet äro oumbärlig kännedom för kontakterna med det förflutna! Odiskutabelt!. Redaktören har därför föresatt sig att fördjupa sina studier i dessa språk. Till att börja med.
Det är osäkert om den här bilden verkligen föreställer drottning Genepil.
TIDIGARE IDAG visste jag inget om Genepil. Nu vet jag att hon föddes 1905 och blev ersättare till Bogd Khans avlidna drottning år 1923 sedan hon upptäckts och ’rekvirerats’ till hovet av Khanens utsända expedition. Änka redan år 1924 och avrättad 1938 som en åtgärd i Stalins ’program’ för Mongoliet.
Spontant tycker jag det här verkar tragiskt, som så mycket annat i historien och det finns förstås mycket mer att veta om denna person. Alla kunskaper jag saknar gör sig allt som oftast påminda och det besvärar mig.
INFÖR DET nya året har inga löften avgivits, men däremot finns föresatser. En av dem har redan redan börjat infrias: Att röja och rensa i verkstaden. Allt har sin början och att till exempel bli av med några medfarna, skrymmande och/eller icke fullbordade ”verk”, är en av åtgärderna för en förbättrad ”livskvalitet”.
MORGONEN DEN 21 oktober 1915 vaknar två herrar i sina respektive rum i det lilla värdshuset i alpbyn Brenner (It. Brennero), alldeles nära Brennerpasset och gränsen till Österrike. De stiger upp och klär sig, ovetande om varann, äter var för sig, i var sin ände av matsalen, en stadig frukost. Italienaren blir först färdig och betalar notan för logi och traktering till den morgontrötte värden. Den långe österrikaren gör sig en stund senare på samma vis kvitt för värdshusvistelsen. Synbarligen är båda färdiga, klädda i sina långa reserockar, att fortsätta resan mot Innsbruck.
Det visar sig då att något transportmedel inte finnes att få. Brenner är ändstation för tåget och omnibussturen över alpkammen är inställd på grund av motorhaveri. Hästarna i stallet, med eller utan vagnar är alla uthyrda och redan ute på den slingrigt klättrande alpvägen. Kvar som enda möjliga färdmedel finns en liten åsnehingst.
Efter en dryg och stundom hätsk palaver, kommer de båda herrarna till det gemensamma beslutet att ta sig över gränsen på delad åsna. Vilket i sin tur tänder en ny, om möjligt ännu hätskare diskussion om vem som ska sitta främst respektive ’bakerskt’. Det längsta strået drar österikaren som får platsen över åsnans länder, medan italienaren får hålla tillgodo med mankplatsen. Dock, och här är han orubbligt bestämd: Han sätter sig vänd åt precis vilket håll han behagar. Mot österrikaren till exempel. (En neutral betraktare kan ju tänka att placeringen gynnar en vänskaplig konversation, för att restiden på så sätt ska bli gemytligare och kortare. Men så är inte fallet.) Väl över på andra sidan gränsen, i Gries am Brenner, bör de båda herrarna kunna fortsätta med tåg, i var sin kupé, med Österreich-Ungarn Eisenbahnsystem. I lugn och ro ända till resmålet Innsbruck, så som de båda önskar.
Giuseppi Busconi är agent för den regionala, men betydelsefulla Italienska organisationen BIT (Brigata Intelligencia della Trentino) och den långe österrikaren, Ernst Weldermann, likaledes agent, men för Kaiserliches Informazionsbüro. Signore Busconi, sänd på uppdrag till Innsbruck. I rockfickan bär han en nätt men effektiv Beretta. Herr Weldermann å sin sida är hemvändande med viktiga upplysningar från Bolzano. Han är å yrkets och tjänstens vägnar som vanligt utrustad med sin Walter PPK, som han nu tummar och fingrar på i fickan. Båda när, av förståeliga skäl, ett gott mått av misstroende mot den andre och de har ännu inte yttrat mer än ett fåtal ord till varandra – frånsett palavrerna om åsnan – och om sittplatserna.
Omsider travar den lilla åsnan iväg på sin ödesmättade färd, lyckligt ovetande om de världspolitiska spelare han bär. Dagens väder är mulet med risk för någon nederbörd i form av snö. Vi kan (åtminstone med vår fantasi) följa ekipaget till det försvinner runt den första av alla hundratals kurvor som resan bjuder på. Därefter upphör våra möjligheter till fortsatta iakttagelser.
De båda herrarna försvinner spårlöst. Såväl ur vårt korta referat, som ur sitt historiska sammanhang. Det vackra alplandskapet kan både framhäva allt det vackra – och dölja det osköna. Om den lilla åsnan kan vi dock berätta att han fann ett förtjusande åsnesto i en av de vackra dalgångarna. Där ska de båda ha levt lyckligt samman i många år.
IDÉN OM EN ensam liten flicka ute i snö, vind, kyla och vinterkväll (men som inte säljer svavelstickor) är ett återkommet uppslag. Nu med modifierad plats och händelse som fond. Hur jag ska gå vidare med det här är frågan. Eftersom jag tycker det är så tråkigt att rita, för det tar mig sån tid och koncentration, kom jag på att jag kunde modellera och fotografera figurerna i lera istället, förändra lite för olika bilder och återanvända. Jag är dock redan tveksam ifråga om det kan gå fortare och vara enklare. För och nackdelar med alla metoder alltså.
Egentligen har jag mitt ordinarie projekt kvar, men jag behöver ha lite ledigt från det, då och då. Miljöombyte!
RESIDENSETS TRÄDGÅRDAR och odlingar är inte överblickbara från fönstren i Annexet. Och om matmor inte genast ser sin nye skyddsling då dessa slås upp om morgonen, blir hon förskräckt och rusar ut. Kan han ha försvunnit? Rymt? Han är trots allt slav, även om han kanske mer har fått uppgiften att fylla det tomrum i livet som hennes barnlöshet skapat, än att vara av något större intresse som arbetskraft.
När hon omsider finner ynglingen, i arbete förstås, blir hon generad över sin egen oro. Hade han hunnit se hur ängslig hon var? Hon skyler skammen genom att be honom plocka henne några dadlar.
MÖTET ÄR PLANLAGT och noga förberett när gästen kommer till annexet. Innanför residensets murar är det praktiskt taget folktomt. Vesiren med sin militära stab är annorstädes å tjänstens vägnar och personalen har tillåtits att dra sig tillbaka för natten. Alla utom en: Värdinnans favoritslav. Och nu står han i alkoven, tillkallad i senan kväll. Vilka hennes avsikter är kan nog anas, men vi vet ännu inte hur det ska gå. (Inte ens jag själv.)
Så här blev det: