EN GÅNG GJORDE jag en marionettdocka. Och den fungerade fint, även om jag aldrig blev riktigt bra på att manipulera den. Det var aldrig min tanke att bygga upp någon föreställning och någon mer figur blev det heller inte. Min scenskräck lade oöverstigliga hinder i den vägen. Ändå har jag alltid vurmat för teater, scenkonst och underhållit och pysslat om min hemliga dröm om livet på tiljorna. I 5:an skrev jag ett manus till en pjäs som jag och några grabbar fick lov att arbeta med. Jo, Margareta skulle ha en roll också. Hon var bra, det var vi ense om. Det hela rann ut i barmhärtighetens sand förstås.
….Dockteatertankar kommer tillbaka, med snudd på planetarisk regelbundenhet. Nuförtiden med insikten att jag faktiskt inte måste framträda själv. Det finns ju filmteknik, bevars. Video! Och det finns till och med andra som vågar! Och framför allt, som den betydligt visare än mig lär ha sagt: Det är resan, inte målet som är meningen.
Nu börjar jag bli någorlunda välförsedd med övervintringsprojekt, saker att fördriva långa mörka kvällar med. De där kvällarna som trots allt kommer. Och det kan väl vara bra att ha lite olika sorters ”hälsokost” att välja bland. Och den goda sanden finns ju alltid. Omättlig.
Redaktören
