DET HÄNDER väl inte så mycket i en gammal mans liv, som är värt att notera/beskriva i ett webbmagazin. Så jag håller mig kvar vid att rapportera från mitt liv vid ”pulpeten”:

DET ÄR två egna projekt som sedan en tid upptar en stor del av min fria tillvaro. Det andra är det jag nämner i förra inlägget och det första är det här (också det i sina inlägg). Jag har läst och hört om personer med evighetsprojekt som aldrig blir färdiga. I den gruppen hör nog jag också hemma.

…Men i helgen fick jag i alla fall ihop ett helt uppslag till i det här ”kvädet” och likaså till det andra, min ”reseskildring”. Där tillkom två uppslag. Det är inget effektiv och rationellt sätt jag arbetar på, men som jag lever mina gamla dagar nu, tycker jag takten passar mig. Och det är ju heller inget arbete som behöver vara rationellt.

Obs! Texten ska inte vara läsbar ännu.

Den Första är egentligen en redan befintlig gammal berättelse. Tänk att fröken faktiskt drog den historian för oss mellanstadieelever! Vad skulle vi prepubertala glin ta för lärdom då? Den Andra handlar om vänskap. En vänskap sprungen ur ett möte – så där helt enkelt och apropå bara. Såna händer ideligen, varje dag, än idag.

En dag blir jag väl färdig med de här berättelserna. Eller inte. Det kvittar mig egentligen lika. För det är resorna och vistelserna i fantasins tid och rum som känns som det viktiga, de får mig att må bra. Men visst, nog strävar jag mot målet ändå. Precis som Mammut med sin färdkamrat.

TÄNK DIG TIDEN då en väldig mössa av is låg över hela Jordens norra kalott. Ett brett band längs glacialens iskant var tundra och löpte från sydvästra Bretagne ända bort till Berings sund i öster. Fast, med allt vatten som isen band upp i frusen form, sjönk också havsnivåerna. Istället för sund fanns en ”Berings landbrygga” över till Nordamerika, där istäcket fortsatte över både Alaska och Kanada.

Det var kalla tider i norr! Men som klimatet så småningom blev varmare och den enorma iskalotten började smälta av, kom djur och människor att följa den smältande iskanten norrut. Eller, kanske som en ensam mammut; strövande österut, sökande efter fränder.

Tänk sedan på en resa på över 12 000 kilometer längs med iskanten! En sådan lång, strapatsrik färd över ödsliga vidder och vilda landskap, den tar lång tid och mycket kan hända. Visst kittlar den fantasin?

Sen kan man tänka sig ett färdsätt som går ut på att åka snålskjuts med en mammut. En som bara råkar gå förbi, sådär – och man bara hakar på, sådär. Vart färden går kan en ensam jägare/samlare inte veta så noga, men nog lockar det att följa med det sakta vandrande djuret på resa.

Ett tryggare fortskaffningsmedel kan man nog inte finna på tundran, ifall man nu blir accepterad av ett sånt djur.  Ombonat och skönt i en lurvig, varm mammutpäls att burra in sig i (eftersom man, i den plötsliga ingivelsen, inte hunnit få resdräkten med sig på färden). Då reser man högt över marken med utsikt över tundran, dess vidder och över flockar av varg och andra rovdjur,

Man kan också tänka sig att den långa tid som resan tar i sakta mak, ger rika tillfällen att lära känna mammuten, denna tundrans stora, stolta och trygga skepp lite närmare. Kanske utveckla en lätt och fungerande  kommunikation över art- och språkgränserna? Kommunikation kan vara nödvändigt för att klara den  långa färden mot fjärran nordost.

De rastar ofta under marschen. Stannar för att vila, dricka och bada, kanske. (Vattnet i gölarna är iskallt). Resenären inser att även om vädret blivit mildare under det här årtusendet, kommer hon att behöva kläder. De går ju allt närmare hösten. Och isen.
Sina jaktredskap fick hon med sig i alla fall – den lilla jägaren/samlaren där uppe på mammutryggen.

Problemet är att Mammut tycker förfärligt illa om våld och blodlukt. Han ärter gräs och örter – Hon vill ha andras döda kroppar. Ändå är han klok nog att inse arternas olikheter. Och han har ändå funnit behag i sin passagerare, vill inte vara sällskapet förutan. Så han väljer att gå undan då hon utför sina vederstyggliga handlingar.

Vad kan då finnas av intresse att berätta från den ödsliga tundran? Vad kan ge stoff åt en reseskildring i forntid? Ja; inte vet jag. Jag bara ritar. Funderar lite, iakttar, lyssnar och noterar. Jag är själv med på vandringen, men även jag är oviss om vad som finns bakom nästa kulle, nästa smältvattenflöde. Resan, om den blir lång eller kort, kan bli lärorik; åtminstone för mig som totar ihop intrycken.

Om jag bara orkar hålla ut och följa de båda andra resenärerna i stegen, blir det väl ett referat från en vinterresa i forntidsmiljö: Från någonstans i Loiredalen till nordostligaste Sibirien.

IDÉER KAN FÖRÄNDRAS från det de först dyker upp, mogna, förgrenas, knoppas av eller helt byta skepnad. Min tanke om att göra något med utgångspunkt från de gamla stenristningarna ligger kvar, men har fått konkurrens av ett annat uppslag. Det baserar  sig på en av de ”pausbilder” jag gör för att koppla av från mitt långvariga uppdrag med ett barnboksmanus. Kanske just därför slog mig tanken: Skulle jag också kunna klara att få till en berättelse för den yngre publiken? Det verkar inte vara helt lätt, men kunde vara roligt att prova på.

Som ofta leder en opretentiös skiss eller bild till att fantasin löper iväg på eget håll. Stöter den dessutom på en tidigare tanke så nappar jag ännu lättare. Och som såå ofta: Jag börjar med omslaget. Och titeln. Om sedan ’resan’ växlar på ett stickspår som bara leder till stoppblock i Ingenstans så gör det inte så mycket. Den korta resan är också en stunds färd.