Rörliga bilder

DET HAR GÅTT nästan 70 år sedan den här filmrullen spelades in. Det gjorde Farbror Allan, en arbetskamrat till pappa. Han brukade komma hem till oss på lördagarna med sin kinematografiska utrustning, filmade oss eller visade redan färdiga verk på pärlduken. Jag minns inte hur han kunde frakta allt, för han kom på moped? Förvisso kunde duken rullas och fällas ihop, men ändå!

Men kameran minns jag. Den hölls som en vanlig stillbildsdito, på tvären. Filmremsan måste alltså vrida sig för att kunna komma i rätt exponeringsläge. Fast det är en av mina långt senare funderingar. När ”dubbel8-filmen” var slut, skulle den vändas i kameran och så exponerade man längs andra halvan av filmremsan (som således var 16 mm bred innan den framkallades, klövs och skarvades ihop av labbet). Sammanlagt gav rullen ungefär 5 minuters filmvisning.
För mig var filmkvällarna ”magiska”, som man säger nu för tiden. Då, i mitten av 50-talet var teven ännu ett par år bort. De vuxna drack kaffe och vi barn fick godis och se på många rullar film. Och nu i mina gamla dagar får förstås de något patinerade bilderna också en djupare innebörd. Tänk att jag varit så liten – och så rörlig! Personerna är: Föräldrarna, mina båda syskon och Monika. Två simlärare, klass- och lekkamrater.

Jag har länge tänkt att digitalisera den här gamla filmen, men det har inte velat bli av – inte förrän nu. Servicen att scanna remsan till digital fil visade sig en dag finnas bara en trekvarts timmes bilfärd nedåt grannlänet*. Och till överkomligt pris!
Här är min något redigerade version. Jag märkte att jag saknade projektorsurret. Så det har jag lagt till, plus lite musik efter min egen smak och efter mina minnesreferenser:

https://www.inkspots.se/div/redaktorn.mp4

*Ett stycke ner åt Bolmenhållet finns: www.patrikfotograf.se


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ristat i sten?

DEN LILLA ”ristningsfiguren” (från inlägget i november), har etablerat sig på pulpeten, fastän hon stör – såväl mitt pågåen-de uppdrag, som mina andra egna projekt. Hon tycks göra anspråk på att få en egen roll i en egen historia. Hon har till och med avslöjat sitt namn nu, vilket tyder på varaktighet med besöket.
Hon har en vän i Skatan, vilken svarar bra till hennes egen personlighet: Täck men också fräck. För övrigt vet jag inte så mycket om den här lilla tuschplumpen. Lika gott så, för jag har ju annat att tänka på.

Året har just börjat. Jag försöker slutföra mitt uppdrag nu i januari/början av februari. Sen kommer kanske ett nytt in till försommaren. Men jag räknar ändå med att få tid att fortsätta och avancera med mitt eget ”epos”, mitt Stora Forntidsdrama. Det var via den vägen som Duva nästlade sig in i mitt arbetsrum. Men nu får hon alltså vackert vänta tills jag blir ledig. Då kanske vi hittar på något? Men det är inget löfte ”ristat i sten”.


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Familjekatten

FÖDD 2005. ”Bondkatt”, grårandig med vita (trasiga) strumpor och vit haklapp. Hon skulle alltså fylla 19 år i vår, men nu på annandagens morgon, slog det lilla modiga hjärtat sina sista slag på hallmattan. Det gick fort, hon hann inte ens få sin frukost innan det inre systemet kollapsade tvärt.

Hon var ganska småväxt, men lämnar ändå ett högst märkbart tomrum kvar. Jag märker genast hur många vardagsrutiner vi hade, när jag ger skatorna vad hon lämnat och ställer undan matskålarna. Nu får jag gå ensam upp till brevlådan och gå alla turerna till vedboden utan hennes sällskap. Hon gjorde inga konster och hade inga särskilda later eller var full av upptåg och hyss. Hon hade integritet men var tillgiven, tyckte om och tydde sig till sin familj. För visst hörde hon till familjen.


 

Publicerat i Okategoriserade, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Bara dyker upp

Originalet

 En populär bronsåldersbild, ristad på en stenhäll föreställer en kvinna i något som ser ut som hälsningsgest, rituell åthäva eller kanske dans. Jag är fascinerad av den strama och behärskade men ändå levande formen. Jag tycker att den lilla figuren är stor och tidlöst skön konst i sin minimalistiska skapnad.


SOM BIPRODUKT när jag skissar på mitt forntidsprojekt, dyker min egen lilla figur upp på ritbordet, Hon kommer smygande och intar sin, som det verkar, självskrivna plats i blocket. Och där tycks hon vilja dröja lite. Hon får väl stanna så länge hon vill. Liten, satt, avrundad – ja, lite trivsamt fyllig. En maskot med hästsvans och ’kula’.
Den runda punkten (skålgropen) tolkar vissa av de lärde som en symbol för könstillhörighet. Den kan verka utmanande i sin placering mellan benen på figuren, men den kan väl sägas ersätta fågelbokens för honor. Mer utmanande än så behöver den  ju inte uppfattas. Det kan ju också vara en dekorativ accessoar, att placera där jag tycker den pryder.

 

 

 

 

Bilder i silhuett har jag som förval för mitt ’Stora Projekt’. (Prover på dessa finns i tidigare utgåvor av detta Magazin). Dels för att anknyta till hällristningseran och dels för att det sparar mig en oherrans massa merarbete med färgläggning.  Det är också en art av bildkonst som känns lite försummad nu för tiden, ehuru silhuetter kan äga ett starkt visuellt uttryck.

Om jag har något bruk av den här figuren vet jag inte. Hon ska inte ingå i mitt huvudprojekt i alla fall (såvitt jag vet.) Jag vet inte ens vad hon heter. Men hon är väldigt rolig att forma och måla (i svart) när jag tar pauser. Så jag kanske hittar på något.

 

Och förmodligen kommer säkert de mer maskulina formerna också att framträda på pappret.


 

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Hårdvara

JAG LYFTE PÅ förlåten idag, lakanet som täcker ’klenoden’ i verkstaden: Pressen, den gamla digeln från den likaledes gamla goda tiden. Det har väl lutat åt att sälja den till någon yngre eldsjäl, någon som ser skönheten och kan uppskatta dess inneboende magi. Kanske kunde pengarna användas till något roligt som jag annars inte kan unna mig? Men en blick räcker för att jag ska avfärda tanken tvärt. Några intilliggande linoleumplattor och provtryck väcker dessutom den grafiska lusten till liv igen: Lusten att i stilla, fridsam ro gravera nya motiv i motsträviga material, känna trycksvärtans doft när det är dags för provtryck.

Men först måste jag röja i verkstan, få iväg bråten av överskott och rena skräpet till och med.  Mina tankar måste ju få plats, även om de saknar massa. Det gör däremot inte de mångåriga ’samlingar’ som garaget hyser. Och innan den radikala utrymningen kan ske måste jag förstås också göra klart inneliggande åtaganden och avancera med mina andra projekt. Alltså täcker jag över hårdvaran av gjutjärn igen. Tills vidare.


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Ön – en handels- och kultplats

[Utkast:]
Hårt han väcks av pigan Jilla: Vakna Galte, late slöträl!

-Matmor kallar dig, hon står på tunet allaredan!
Vilset vaknad tar sig trälen, tövande ur bäddens bo.
Drar sin kjortel över huvud, kastar blick mot öppna dörren.
Kylig gryningstimme ute, knappt det hunnit dagas än.
Koltrastsången hjälper honom, mana kraft för nya dagen.

Finner Myrten vänd mot viken, yllemanteln svept omkring sig.
Gråa dagern tecknar skuggbild, inger Galte tyst respekt.
När han nalkas hör hon honom, vänder sig och säger så:
-Nu är dagarna som längst och solen når sin högsta höjd.
Vi ska fara ut på fjärden, förning får vi strax av Jilla.
Briggis broder Torsel tar oss, ut till ön du ser därute. []

SYNLIG FRÅN TUNET på hövdingens gård, kan man skönja ön långt där ute på fjärden. En lövklädd kobbe sticker upp ur vattnet och när man närmar sig i båt kan man urskilja en märklig formation uppe på den kala toppen. Det tar en god timme för två starka ynglingar att paddla dit. Återfärden tar än mer arbete och tid, ty motvinden har nu en gång sådant lynne. En av de unga männen ska dessutom fara åter ensam – den andre, trälen, stannar hos sin matmor. Men nu är ännu, stilla morgon. Båten är lastad med mat och förnödenheter för två personer i några dagar. Dessutom ett flertal skinnpåsar i olika storlekar om vilkas innehåll vi bara kan spekulera.
Hit anländer således Myrten med sin favoritträl, Galte, som också är hennes trogne väktare. Det är några dagar innan sommarsolståndet infaller. Då kommer ön att vara full av folk från byn och grannbygderna, såväl som från fjärran kuster. Det blir en stor tilldragelse med ting, handel, festande och – offerritualer, vari Myrten har en särskild roll som officiant. Men därom är trälen ännu helt ovetande.


Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Pors och broms

PÅ FÖRSOMMAREN plockas porsen. Jag repade min idag, den 11 juni, Myrten tar en solig dag, för sådär 3500 år sedan, med sig sin träl och en stråkorg och beger sig ett stycke bort från byn, till en skymd skogstjärn. Där växer buskarna, som en grön krans kring den lilla sjöns stränder. Innan midsommar är bladen som bäst, anser hon. Porsen är till mjödet och de ska plocka korgen full. Men det är ett lätt arbete. Galte är inte bara med för Myrtens beskydd. Han har flinka arbetshänder också. Snart är de färdiga med skördeuppgiften:

Solen strålar, Myrtens svettas
blusen sydd av ylle kliar
Sätter sig på fallen trädstam
plågad drar hon plagget av sig
Galte kommer efter henne,
slår sig ner där strax bredvid
Myrten märker att han tittar
och hon tittar själv tillbaka
Utan tövan kom en blinning,
sätter sig på Myrtens rygg
Galte stryker hastigt bort den
trälens hand sin matmor skyddar
Sedan kommer inga fler, men
Galte smeker ändå bort dem
Myrten sneglar, ler en aning:
—-”Får du ingen broms på dig då?”

Värmen kräver svalkande bad i tjärnen. Men Galte kan inte simma. Där han kommer ifrån finns knappt vatten för sånt. Så han håller sig vid strandkanten. Men Myrten lovar honom simlektioner. Sommaren har ju bara börjat.


 

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Åldringsgympa?

ETT UPPDRAG LIGGER på bordet. Det var länge sedan och egentligen har jag stängt studion för annat än den egna lusten att teckna – i den mån den ännu infinner sig. Men det här gäller ett manus som jag gärna åtar mig att illustrera. I den mån jag ännu klarar det.  För det går inte att komma ifrån att åldrandet påverkar ens skaparlust. Min i alla fall. Jag skyller på åldern. Det kan ju bero på andra (psykiska) orsaker också att den riktiga lusten har fattats mig i halvtannat år eller mer. Symptomen kom nog efter att så många av mina digitalt sparade arbeten, idéer, utkast och skisser försvann på en kraschad hårddisk. Ett fåvitskhetens beska pris att betala för mina dåliga backup-rutiner.
I vad mån åldern också påverkar min lust och förmåga vet jag förstås inte. En viss ’mättnad’ på att rita och vara ’kreativ’ kan nog inte helt förbises. Motoriken funkar hyfsat och jag ’ser’ fortfarande motiven ganska tydligt framför mig. Men att överföra dem till pappret…! Det är där som det skaver mest tror jag. Som om själva arbetet med att fylla de tomma arken med motiv avskräcker mig. Det gjorde det aldrig förr. Om jag varit lärare och haft en elev i såna här trångmål, skulle jag säga något i stil med:
”Mängdträna! Motionera! Träna – träna – träna! Och du ska älska att träna!”

Men att leva som man lär – det är svårt. Särskilt när vad som ändå kommer ut på arket under passet, inte överensstämmer med den inre bilden som jag strävar mot. ”Den hade ju kunnat bli så bra!”. Manuset är i sig fullständigt nerlusat med fantastiska bilder, som föder inspiration. Egentligen vore det bara att titta på texterna, och köra på för fullt. Det är dit jag vill.
Så jag får väl ta upp det här med ’åldringsgympa’.


Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Faktagranskat

ALLT EFTER som sidor läggs till går också historien vidare. Trälpojken blir yngling och får utökat ansvarsområde. Till exempel som personligt skydd åt hövdingens hustru:

”… Och hans matmor känner stolthet
när de båda går tillsammans
Finner ärenden åt grannhåll
med sin trogne träl bredvid
Mest för att få visa upp sig
med så ung och skön eskort.”

”Byn består av nio gårdar,
flera av dem hyser flickor
Några är i Galtes ålder,
några av dem ganska vackra
Lycklig rodnar den han ger sitt
granna leende till skänks.
Myrten tycker illa vara
varför vet hon knappast själv:
-Bry dej inte om de dära!
De ä’ bara dumma småhöns.”

 

Samtidigt som berättelsen växer fram ur utkastet, ökar också min kännedom om det här forntida skedet. Mer vetande följer med på köpet. Jag har alltid intresserat mig för forntiden, så det är inget konstigt i det. För lite faktagranskning måste ju ändå till.


Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

I hemlandsbygden

DET NY(GAMLA) PROJEKTET flyter på ganska bra. Idén att flytta hem i Nordisk forntidsmiljö upplever jag fortfarande som inspirerande. Jag har experimenterat med versmått och hittat vad som känns passande, så texten ökar ganska fort i omfattning. Det får inte bli för mycket bara. Eller?
Valet av manér och teknik för illustrationerna, för såna vill jag ha (jag är ju faktiskt tecknare) är en förenkling som inte bara sparar tid och arbete, utan också fungerar bättre till just det här ’kvädet’. Jag tänker fortfarande hålla på så länge det roar mig och så länge inget hindrar mig. Eller ända tills det blir färdigt, rent av.


 

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Om igen

FÖR FÖRSTA gång på väldigt länge, har en smula inspiration smugit sig in i mitt sinne, tillsammans med nyfikenhet och en känsla av att ett problem kan ha funnit sin lösning. Och lusten till pennan och pulpeten rinner till.

Man kan väl säga att mina senare års projekt har letat stoff ur historien. Flydda tider är alltid spännande. Men varför gå över ån efter vatten? Alldeles runt knuten finns ju uppslagen.
Och historien upprepar sig, ideligen. Vad som kunnat hända i fjärran, kan naturligtvis också hända här, på stadig grund av gnejs, granit och Nordisk morän. Egentligen är det här samma tema som jag hållit på med innan också, men miljöombyte ska ju vara bra sägs det. Så om historien nu flyttar lite norrut, anpassar sig efter vårt eget, lite kallare klimat och robustare personage, bör giltigheten ändå bli densamma. Skillnaden i historiskt tidsskede blir visserligen 1½ årtusende (om man ska tillgå källorna), men vissa saker är eviga och tidlösa.
Nya idéer är svaga käril, Men än så länge känns det nya uppslaget starkt och bärigt. Så långt endast fröjd och gamman, trots att hela vägen är att vandra. Om igen.


Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

”Ska vi dansa?”

VÅR LILLA SKOLA rymde bara klasserna 1 – 6, sedan blev det de stora skolorna inne i stan som tog över undervisningen i högstadiet. Och klassen skingrades, allt efter de linjeval vi gjort. Det här läsåret (1961-62), och särskilt en sen höstdag och en kväll under den påföljande våren, är underlag för följande verser: En förälskelse i tre sonetter.

1.
Hon kom när höstterminen sent var liden
från norr, med stillsamt lite avmätt sätt
Men tillitsfull, hon fann sig väldigt lätt
som om hon gått i klassen hela tiden

Sin plats hon fick längst fram i första raden
just jämte mig i andra, där jag satt
För mig var det till fördel därför att
jag stal en glimt närhelst jag ville ha den

Och omvänt skedde också, då och då
jag fann hon vänt sin vackra blick mot mig
Jag blev förtrollad – mer behövdes ej

Det avancerade ej mer än så
Hon, underbar – men jag på tok för blyg
Jag fortsatte att tråna tyst i smyg

________________________

2. 
Man höll mig för att kunna rita bra
Det var min enda framgång dessa år
Och oväntat en möjlighet jag får
att vinna gunst hos flickan jag vill ha:

Du kan väl rita något fint till mig?
En salig känsla fyllde helt min själ
Å ja, jag skulle teckna, rita väl
en konstnärs gåva till sin längtans tjej

Det skulle bli en väldigt vacker bild
Hon skulle överväldigas att se
vad jag av hjärtat ville henne ge

Men denna ambition blev sorgligt spilld
när självförtroendet blev satt ur spel
och allt jag plitade blev fult och fel.

________________________

3.
En fest i sexan, klassens sista år
I början präglad mest av tafatt hämning
men snart en mera frigjord stämning
med vårens ljus, musik från EP-spår

Fast bättre kavaljerer säkert fanns
stod Hon där framför mig. Hon hade frågat
det som jag själv väl aldrig hade vågat
Det var till mig hon kom och bjöd till dans

Jag minns just ingenting av dansen
men känslan av att vara henne nära
Och kanske, möjligen var båda kära?

Men skolans linjeval förödde chansen
och skiljde hjärtan åt i puberteten
Hon valde klokt – jag hemföll åt ’Esteten’.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer