UNDER MIN temporära ungkarlstid bodde jag i en tvåa i Lund, nära jobbet. Vid något tillfälle gick ”någon” besökare gick runt och fotograferade mitt hem, innan vi sedermera slog oss samman. Nu i flyttartagen igen, kommer bilderna fram och här är sviten:
Kliv på och kika runt, vetja!
DET VAR jobbet i Lund som betalade för mina krokiövningar, som var lätta att motivera för lasarettstecknaren. Det här var på den tiden Landstinget kunde unna sig lyxen att ha en anställd illustratör. Krokiteckning, som blivit synonymt med att snabbt skissa av en naken modell i korta poseringar, övar upp förmågan att se, analysera och teckna ner motivet – att utelämna det mesta, men fånga fram posens/bildens väsentlighet. Det är en beprövat väldigt nyttig exercis.
Det ska väl ändå inte stickas under stol med att krokikvällarna också bjöd på andra värden: En timmes stressig, men avkopplande, rent av meditativ teckningsövning i en tyst och koncentrerad grupp kring en naken modell.
Skissblocken från den tiden, i början av 1990-talet finns ännu kvar. Men eftersom jag är i flyttbestyr och måste gallra ur i arkiven, fick jag för mig att fota av sidorna och sätta ihop en svit. Sen hade jag redan en idé som kunde passa till en ”slide-show”. Bild, ljud och lite AI: (Bilden är en länk.)
JA, MAN KUNDE ju undra: Vem skulle ha skinnet? Den driftiga pälsjägaren Pauline Pineau – eller björnen det ännu satt på och som faktiskt var dess ägare? Åtminstone enligt ägaren själv. Frågan skapade en schism mellan de båda. Björnen ansåg sig ha rätten på sin sida såväl den juridiska och hävdvunna, som den moraliska. Han tyckte sig varken kunna eller vilja undvara fällen. Och han var beredd att ta strid för sin rätt. Pauline hade å sin sida det enda, men starka argumentet: ”Jag vill ha skinnet!”
En stor, varm och lurvig björnpäls att svepa in sig i, hel och hållen när kaminen brinner ut om nätterna. Det är väl inte mycket begärt eftersom vintrarna är så förskräckligt kalla här i British Columbia? Men skinnet satt där det satt och det var väl knappast ett utslag av rättvisa, när Pauline en senvinterdag fick korn på kontrahenten. Beskedligt gick han och letade fjorårslingon och småkryp bland tuvor och ris där snön smält undan, väl klädd i sin päls. Och i frånvind. Jägaren kunde omärkligt komma i skottläge under en tungt lavbehängd grangren. Hon spände hanen, fick perfekt in björnens bog i siktet och tänkte: ”Nu är du äntligen min!”
Hon hade laddat rejält för grizzlyn. Knallen sägs ha gett sju ekon i bergen runt Fraser River. Vem som nu skulle kunna bekräfta den uppgiften? I Macalister finns en diversehandel med namnet Seven Echos. Över disken hänger en förstorad daguerreotypi av ”Sept Échos”, ett porträtt som tillskrivs en viss François Boucher, ehuru detta inte helt har kunnat styrkas vid detta trycks pressläggning. (Red’s anm.)
Matílde Joubert är mer än dotter till slussvakten, framlidne François Joubert. Efter faderns död blev hon nämligen själv vakt vid sluss nummer 4 i Castelnaudary. Hon har ett hårt och tungt liv: Arbetet med att öppna och stänga slussportarna, flera gånger dagligen. Det har givit henne starka armar, ben och rygg. För hon har hållit på ända sedan pappa Françoise levde och lärde henne yrket. Samtidigt driver hon värdshus i det av Franska staten ägda huset intill slussportarna. Logi och förplägnad till kanalens resande. Det är hennes egen entreprenad. Ja, Matílde är både stark och robust. Och på sitt sätt vacker! Det vet alla pråmskeppare på Canal du Midi som stannar för att slussa genom Castelnaudary.
Alla dagar är arbetsdagar, utom söndagar. Då ligger båtar och pråmar förtöjda i stilla väntan. De allra flesta som slussar går i land. Några går i kyrkan; katolsk eller protestantisk allt efter övertygelse. Några stannar hos Matílde, för hon går inte i någon kyrka alls. Som ogift mor till fem döttrar är hon inte särskilt väl sedd i någon av församlingarna. Alla hennes barn är dock döpta av en kaplan från Saint Michel som gör hembesök. Och tiden är ändå för knapp för andakt, när de resande förväntar sig en lat fridag med god mat och dryck. Därtill Matíldes käcka humör och fräcka jargong. Alla barnen hjälper till i arbetet, allt efter förmåga. Så verksamheten löper på och Matílde gör sig en bättre förtjänst på söndagarna än under alla andra veckodagar tillsammans. Hon har satt sig i sinnet på att alla flickorna Joubert, efterhand som de växer ur byskolan, ska få åka iväg och studera på universitet. Ända bort till Toulouse om de så vill. Dit kan de alltid åka med kolpråmarna.
…HAR TRYCKPRESSEN redan fått en grundlig ”sanering” och konditionering hos nye ägaren. Hon riktigt skiner och har också fått börja jobba igen, vilket jag vet att hon mår bra av. Hos Magnus i Ljungby har dessutom produktionen av julkort påbörjats – i fem färgers tryck – vilket är en avancerad procedur!
Sedan har den nye ägaren spårat den här digelmodellens historia. Fabrikationen: Emil Kahle Mashinenfabrik i Leipzig-Paunsdorf hade jag lite koll på, men att modellen har tillverkats mellan 1888 och 1905 var nytt och kul att få reda på. Och att hon var gott och väl sekelgammal gissade jag, men det antagandet var alltså i underkant. Ja, må hon leva i hundra år till!
EN VACKER DAG händer det: Skönheten från över ett sekel tillbaka är till salu – efter drygt femtio år i min tjänst! Den här lilla tryckpressen, guten i Leipzig av Emil Kahle Machinen-fabrik, har i gott och väl 50 år varit i min ägo. Med alla dessa års patina och ursprunglig charm och personlighet. Färgvalsarna som blev omgjutna i modernare valsgummi på 70-talet och som verkar lika fräscha idag, kommer hon att överleva mig själv och kommande ägare till och med? Trots sin knubbighet och vikt (50 kg kanske?) har hon följt med mig i alla mina flyttningar.
Hos mig har pressen fått trycka visitkort i mindre upplagor, men mest mina egna handskurna klichéer och linoleumsnitt. Här handlar det mindre om produktion och mest nöje.
Pressen är i mycket gott skick, dock inte blästrad och omlackerad, utan i vad jag bedömer som ursprunglig lackering. Den har en extra ram för montering av tryckmedia, med slutsteg (tror jag de heter) och plattor med hål och små hakar att spänna fast klichéer med. (Jag har glömt många av de trycktekniska termer som jag en gång lärt mig.) En tom sättkast finns och ingår om så önskas. Blystilar kan fortfarande köpas, om man letar lite på marknaden. En snarlik modell i bruk finns att se här: https://www.facebook.com/watch/?v=383213955368877
För mer upplysningar:
editor@inkspots.se
EN NÅGOT ANNORLUNDA social konstellation i denna lilla anekdot. Den här gången imaginärt hämtad från ett lite ”higher class district” i dåtida Baltimore, Maryland:
NÄR JAG VAR 13 fick jag ett
munspel av min bror. Inget av leksakstyp, fulla rader av små hål, omöjliga att spela rent på och lät som ett klent dragspel när man flåsade i det. Nej ett riktigt 8-håls kromatiskt. Det hade rejäl plats för att spetsa läpparna och få till en ton i taget. Det var litet nog att stoppa i fickan också.
Gehöret var nog ganska bra, så det var bara att stänga in sig i rummet och blåsa i spelet, hitta och nöta in tonernas lägen. Blåsa eller dra in – det gav sig snart. Det gick att lägga på sig en repertoar och till och med spela låtar på begäran för skolkamraterna. (Sen drabbades jag av blyghet och slutade med publika framträdanden.) Jag var inte ens med och startade något band, vilket alla skulle göra på 60-talet. Mest kanske för att jag inte gillade Rock/Pop-genren så särskilt mycket. Jag var nog mer åt Bluesen, även om jag inte greppade den helt.
Nyligen fick jag ett nytt instrument av min dotter. När hennes tjänst får vad den kräver av henne och mer, har hon inte mycket tid över för sig själv och de egna utmaningarna. Som att skaffa, upptäcka och öva på ett sånt här litet potent musikinstrument. Det är den alltför vanliga gamla visan, tyvärr.
Själv har jag inte heller spelat många gånger under de senaste 40-50 åren. Nu känner jag mig som en nybörjare igen, men visst sitter lite kvar ändå. Lungorna har nog blivit lite lata. Men dem kan jag nog få lite mer spänst i med bra andningsgymnastik!
En liten kom-i-håg-snutt jag gjorde i det skojiga programmet MuseScore, som stöd. Den är inte helt ackurat, men ungefärligt nedtecknad: Motiv ur en film från 1968.
JAG SAMLAR på mina små illustrerade artiklar, mininoveller och nonsensanekdoter för att kanske låta trycka i lämpliga format, som album. Några nya tillskott kommer då och då, förutom de redan befintliga. Den här handlar om en tatuerare. ”Konstformen” har ju fått ett högre status och ett påtagligt uppsving under senare decennier. Kanske sorterar jag in den i kategorin: ”Franska kort”.
LITE FÖRMÄTET kanske, men utan att vilja förhäva mig, har jag ägnat en del tid nyligen, åt att samla ihop och restaurera gammalt material från mina ”arkiv”, från havererade datorer och lösa USB-minnen. Tanken är att få dem till tryckbara originalfiler och låta köra ut ett antal exemplar på papper. Annars kan väl ingen människa veta vad jag egentligen sysslade med.
Två är tryckta och klara – flera kommer nog.
DET HÄNDER väl inte så mycket i en gammal mans liv, som är värt att notera/beskriva i ett webbmagazin. Så jag håller mig kvar vid att rapportera från mitt liv vid ”pulpeten”:
DET ÄR två egna projekt som sedan en tid upptar en stor del av min fria tillvaro. Det andra är det jag nämner i förra inlägget och det första är det här (också det i sina inlägg). Jag har läst och hört om personer med evighetsprojekt som aldrig blir färdiga. I den gruppen hör nog jag också hemma.
…Men i helgen fick jag i alla fall ihop ett helt uppslag till i det här ”kvädet” och likaså till det andra, min ”reseskildring”. Där tillkom två uppslag. Det är inget effektiv och rationellt sätt jag arbetar på, men som jag lever mina gamla dagar nu, tycker jag takten passar mig. Och det är ju heller inget arbete som behöver vara rationellt.
Obs! Texten ska inte vara läsbar ännu.
Den Första är egentligen en redan befintlig gammal berättelse. Tänk att fröken faktiskt drog den historian för oss mellanstadieelever! Vad skulle vi prepubertala glin ta för lärdom då? Den Andra handlar om vänskap. En vänskap sprungen ur ett möte – så där helt enkelt och apropå bara. Såna händer ideligen, varje dag, än idag.
En dag blir jag väl färdig med de här berättelserna. Eller inte. Det kvittar mig egentligen lika. För det är resorna och vistelserna i fantasins tid och rum som känns som det viktiga, de får mig att må bra. Men visst, nog strävar jag mot målet ändå. Precis som Mammut med sin färdkamrat.
TÄNK DIG TIDEN då en väldig mössa av is låg över hela Jordens norra kalott. Ett brett band längs glacialens iskant var tundra och löpte från sydvästra Bretagne ända bort till Berings sund i öster. Fast, med allt vatten som isen band upp i frusen form, sjönk också havsnivåerna. Istället för sund fanns en ”Berings landbrygga” över till Nordamerika, där istäcket fortsatte över både Alaska och Kanada.
Det var kalla tider i norr! Men som klimatet så småningom blev varmare och den enorma iskalotten började smälta av, kom djur och människor att följa den smältande iskanten norrut. Eller, kanske som en ensam mammut; strövande österut, sökande efter fränder.
Tänk sedan på en resa på över 12 000 kilometer längs med iskanten! En sådan lång, strapatsrik färd över ödsliga vidder och vilda landskap, den tar lång tid och mycket kan hända. Visst kittlar den fantasin?
Sen kan man tänka sig ett färdsätt som går ut på att åka snålskjuts med en mammut. En som bara råkar gå förbi, sådär – och man bara hakar på, sådär. Vart färden går kan en ensam jägare/samlare inte veta så noga, men nog lockar det att följa med det sakta vandrande djuret på resa.
Ett tryggare fortskaffningsmedel kan man nog inte finna på tundran, ifall man nu blir accepterad av ett sånt djur. Ombonat och skönt i en lurvig, varm mammutpäls att burra in sig i (eftersom man, i den plötsliga ingivelsen, inte hunnit få resdräkten med sig på färden). Då reser man högt över marken 
med utsikt över tundran, dess vidder och över flockar av varg och andra rovdjur,
Man kan också tänka sig att den långa tid som resan tar i sakta mak, ger rika tillfällen att lära känna mammuten, denna tundrans stora, stolta och trygga skepp lite närmare. Kanske utveckla en lätt och fungerande kommunikation över art- och språkgränserna? Kommunikation kan vara nödvändigt för att klara den långa färden mot fjärran nordost.
De rastar ofta under marschen. Stannar för att vila, dricka och bada, kanske. (Vattnet i gölarna är iskallt). Resenären inser att även om vädret blivit mildare under det här årtusendet, kommer hon att behöva kläder. De går ju allt närmare hösten. Och isen.
Sina jaktredskap fick hon med sig i alla fall – den lilla jägaren/samlaren där uppe på mammutryggen.
Problemet är att Mammut tycker förfärligt illa om våld och blodlukt. Han ärter gräs och örter – Hon vill ha andras döda kroppar. Ändå är han klok nog att inse arternas olikheter. Och han har ändå funnit behag i sin passagerare, vill inte vara sällskapet förutan. Så han väljer att gå undan då hon utför sina vederstyggliga handlingar.
Vad kan då finnas av intresse att berätta från den ödsliga tundran? Vad kan ge stoff åt en reseskildring i forntid? Ja; inte vet jag. Jag bara ritar. Funderar lite, iakttar, lyssnar och noterar. Jag är själv med på vandringen, men även jag är oviss om vad som finns bakom nästa kulle, nästa smältvattenflöde. Resan, om den blir lång eller kort, kan bli lärorik; åtminstone för mig som totar ihop intrycken.
Om jag bara orkar hålla ut och följa de båda andra resenärerna i stegen, blir det väl ett referat från en vinterresa i forntidsmiljö: Från någonstans i Loiredalen till nordostligaste Sibirien.
