Bara dyker upp

Postat den 7 november, 2023 av Redaktören

Originalet

 En populär bronsåldersbild, ristad på en stenhäll föreställer en kvinna i något som ser ut som hälsningsgest, rituell åthäva eller kanske dans. Jag är fascinerad av den strama och behärskade men ändå levande formen. Jag tycker att den lilla figuren är stor och tidlöst skön konst i sin minimalistiska skapnad.

SOM BIPRODUKT när jag skissar på mitt forntidsprojekt, dyker min egen lilla figur upp på ritbordet, Hon kommer smygande och intar sin, som det verkar, självskrivna plats i blocket. Och där tycks hon vilja dröja lite. Hon får väl stanna så länge hon vill. Liten, satt, avrundad – ja, lite trivsamt fyllig. En maskot med hästsvans och ’kula’.
Den runda punkten (skålgropen) tolkar vissa av de lärde som en symbol för könstillhörighet. Den kan verka utmanande i sin placering mellan benen på figuren, men den kan väl sägas ersätta fågelbokens för honor. Mer utmanande än så behöver den  ju inte uppfattas. Det kan ju också vara en dekorativ accessoar, att placera där jag tycker den pryder.

 

 

 

 

Bilder i silhuett har jag som förval för mitt ’Stora Projekt’. (Prover på dessa finns i tidigare utgåvor av detta Magazin). Dels för att anknyta till hällristningseran och dels för att det sparar mig en oherrans massa merarbete med färgläggning.  Det är också en art av bildkonst som känns lite försummad nu för tiden, ehuru silhuetter kan äga ett starkt visuellt uttryck.

Om jag har något bruk av den här figuren vet jag inte. Hon ska inte ingå i mitt huvudprojekt i alla fall (såvitt jag vet.) Jag vet inte ens vad hon heter. Men hon är väldigt rolig att forma och måla (i svart) när jag tar pauser. Så jag kanske hittar på något.

 

Och förmodligen kommer säkert de mer maskulina formerna också att framträda på pappret.

 

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Hårdvara

Postat den 13 augusti, 2023 av Redaktören

JAG LYFTE PÅ förlåten idag, lakanet som täcker ’klenoden’ i verkstaden: Pressen, den gamla digeln från den likaledes gamla goda tiden. Det har väl lutat åt att sälja den till någon yngre eldsjäl, någon som ser skönheten och kan uppskatta dess inneboende magi. Kanske kunde pengarna användas till något roligt som jag annars inte kan unna mig? Men en blick räcker för att jag ska avfärda tanken tvärt. Några intilliggande linoleumplattor och provtryck väcker dessutom den grafiska lusten till liv igen: Lusten att i stilla, fridsam ro gravera nya motiv i motsträviga material, känna trycksvärtans doft när det är dags för provtryck.

Men först måste jag röja i verkstan, få iväg bråten av överskott och rena skräpet till och med.  Mina tankar måste ju få plats, även om de saknar massa. Det gör däremot inte de mångåriga ’samlingar’ som garaget hyser. Och innan den radikala utrymningen kan ske måste jag förstås också göra klart inneliggande åtaganden och avancera med mina andra projekt. Alltså täcker jag över hårdvaran av gjutjärn igen. Tills vidare.

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Ön – en handels- och kultplats

Postat den 10 augusti, 2023 av Redaktören

[Utkast:]
Hårt han väcks av pigan Jilla: Vakna Galte, late slöträl!
-Matmor kallar dig, hon står på tunet allaredan!
Vilset vaknad tar sig trälen, tövande ur bäddens bo.
Drar sin kjortel över huvud, kastar blick mot öppna dörren.
Kylig gryningstimme ute, knappt det hunnit dagas än.
Koltrastsången hjälper honom, mana kraft för nya dagen.

Finner Myrten vänd mot viken, yllemanteln svept omkring sig.
Gråa dagern tecknar skuggbild, inger Galte tyst respekt.
När han nalkas hör hon honom, vänder sig och säger så:
-Nu är dagarna som längst och solen når sin högsta höjd.
Vi ska fara ut på fjärden, förning får vi strax av Jilla.
Briggis broder Torsel tar oss, ut till ön du ser därute. []

SYNLIG FRÅN TUNET på hövdingens gård, kan man skönja ön långt där ute på fjärden. En lövklädd kobbe sticker upp ur vattnet och när man närmar sig i båt kan man urskilja en märklig formation uppe på den kala toppen. Det tar en god timme för två starka ynglingar att paddla dit. Återfärden tar än mer arbete och tid, ty motvinden har nu en gång sådant lynne. En av de unga männen ska dessutom fara åter ensam – den andre, trälen, stannar hos sin matmor. Men nu är ännu, stilla morgon. Båten är lastad med mat och förnödenheter för två personer i några dagar. Dessutom ett flertal skinnpåsar i olika storlekar om vilkas innehåll vi bara kan spekulera.
Hit anländer således Myrten med sin favoritträl, Galte, som också är hennes trogne väktare. Det är några dagar innan sommarsolståndet infaller. Då kommer ön att vara full av folk från byn och grannbygderna, såväl som från fjärran kuster. Det blir en stor tilldragelse med ting, handel, festande och – offerritualer, vari Myrten har en särskild roll som officiant. Men därom är trälen ännu helt ovetande.

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Pors och broms

Postat den 18 juni, 2023 av Redaktören

PÅ FÖRSOMMAREN plockas porsen. Jag repade min idag, den 11 juni, Myrten tar en solig dag, för sådär 3500 år sedan, med sig sin träl och en stråkorg och beger sig ett stycke bort från byn, till en skymd skogstjärn. Där växer buskarna, som en grön krans kring den lilla sjöns stränder. Innan midsommar är bladen som bäst, anser hon. Porsen är till mjödet och de ska plocka korgen full. Men det är ett lätt arbete. Galte är inte bara med för Myrtens beskydd. Han har flinka arbetshänder också. Snart är de färdiga med skördeuppgiften:

Solen strålar, Myrtens svettas
blusen sydd av ylle kliar
Sätter sig på fallen trädstam
plågad drar hon plagget av sig
Galte kommer efter henne,
slår sig ner där strax bredvid
Myrten märker att han tittar
och hon tittar själv tillbaka
Utan tövan kom en blinning,
sätter sig på Myrtens rygg
Galte stryker hastigt bort den
trälens hand sin matmor skyddar
Sedan kommer inga fler, men
Galte smeker ändå bort dem
Myrten sneglar, ler en aning:
—-”Får du ingen broms på dig då?”

Värmen kräver svalkande bad i tjärnen. Men Galte kan inte simma. Där han kommer ifrån finns knappt vatten för sånt. Så han håller sig vid strandkanten. Men Myrten lovar honom simlektioner. Sommaren har ju bara börjat.

 

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Åldringsgympa?

Postat den 16 maj, 2023 av Redaktören

ETT UPPDRAG LIGGER på bordet. Det var länge sedan och egentligen har jag stängt studion för annat än den egna lusten att teckna – i den mån den ännu infinner sig. Men det här gäller ett manus som jag gärna åtar mig att illustrera. I den mån jag ännu klarar det.  För det går inte att komma ifrån att åldrandet påverkar ens skaparlust. Min i alla fall. Jag skyller på åldern. Det kan ju bero på andra (psykiska) orsaker också att den riktiga lusten har fattats mig i halvtannat år eller mer. Symptomen kom nog efter att så många av mina digitalt sparade arbeten, idéer, utkast och skisser försvann på en kraschad hårddisk. Ett fåvitskhetens beska pris att betala för mina dåliga backup-rutiner.
I vad mån åldern också påverkar min lust och förmåga vet jag förstås inte. En viss ’mättnad’ på att rita och vara ’kreativ’ kan nog inte helt förbises. Motoriken funkar hyfsat och jag ’ser’ fortfarande motiven ganska tydligt framför mig. Men att överföra dem till pappret…! Det är där som det skaver mest tror jag. Som om själva arbetet med att fylla de tomma arken med motiv avskräcker mig. Det gjorde det aldrig förr. Om jag varit lärare och haft en elev i såna här trångmål, skulle jag säga något i stil med:
”Mängdträna! Motionera! Träna – träna – träna! Och du ska älska att träna!”

Men att leva som man lär – det är svårt. Särskilt när vad som ändå kommer ut på arket under passet, inte överensstämmer med den inre bilden som jag strävar mot. ”Den hade ju kunnat bli så bra!”. Manuset är i sig fullständigt nerlusat med fantastiska bilder, som föder inspiration. Egentligen vore det bara att titta på texterna, och köra på för fullt. Det är dit jag vill.
Så jag får väl ta upp det här med ’åldringsgympa’.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Faktagranskat

Postat den 28 februari, 2023 av Redaktören

ALLT EFTER som sidor läggs till går också historien vidare. Trälpojken blir yngling och får utökat ansvarsområde. Till exempel som personligt skydd åt hövdingens hustru:

”… Och hans matmor känner stolthet
när de båda går tillsammans
Finner ärenden åt grannhåll
med sin trogne träl bredvid
Mest för att få visa upp sig
med så ung och skön eskort.”

”Byn består av nio gårdar,
flera av dem hyser flickor
Några är i Galtes ålder,
några av dem ganska vackra
Lycklig rodnar den som får hans
granna leende till skänks.
Myrten tycker illa vara
varför vet hon knappast själv:
-Bry dej inte om de dära!
De ä’ bara dumma småhöns.

 

Samtidigt som berättelsen växer fram ur utkastet, ökar också min kännedom om det här forntida skedet. Mer vetande följer med på köpet. Jag har alltid intresserat mig för forntiden, så det är inget konstigt i det. För lite faktagranskning måste ju ändå till.

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

I hemlandsbygden

Postat den 7 februari, 2023 av Redaktören

DET NY(GAMLA) PROJEKTET flyter på ganska bra. Idén att flytta hem i Nordisk forntidsmiljö upplever jag fortfarande som inspirerande. Jag har experimenterat med versmått och hittat vad som känns passande, så texten ökar ganska fort i omfattning. Det får inte bli för mycket bara. Eller?
Valet av manér och teknik för illustrationerna, för såna vill jag ha (jag är ju faktiskt tecknare) är en förenkling som inte bara sparar tid och arbete, utan också fungerar bättre till just det här ’kvädet’. Jag tänker fortfarande hålla på så länge det roar mig och så länge inget hindrar mig. Eller ända tills det blir färdigt, rent av.

 

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

Om igen

Postat den 16 januari, 2023 av Redaktören

FÖR FÖRSTA gång på väldigt länge, har en smula inspiration smugit sig in i mitt sinne, tillsammans med nyfikenhet och en känsla av att ett problem kan ha funnit sin lösning. Och lusten till pennan och pulpeten rinner till.

Man kan väl säga att mina senare års projekt har letat stoff ur historien. Flydda tider är alltid spännande. Men varför gå över ån efter vatten? Alldeles runt knuten finns ju uppslagen.
Och historien upprepar sig, ideligen. Vad som kunnat hända i fjärran, kan naturligtvis också hända här, på stadig grund av gnejs, granit och Nordisk morän. Egentligen är det här samma tema som jag hållit på med innan också, men miljöombyte ska ju vara bra sägs det. Så om historien nu flyttar lite norrut, anpassar sig efter vårt eget, lite kallare klimat och robustare personage, bör giltigheten ändå bli densamma. Skillnaden i historiskt tidsskede blir visserligen 1½ årtusende (om man ska tillgå källorna), men vissa saker är eviga och tidlösa.
Nya idéer är svaga käril, Men än så länge känns det nya uppslaget starkt och bärigt. Så långt endast fröjd och gamman, trots att hela vägen är att vandra. Om igen.

Publicerat i Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar

”Ska vi dansa?”

Postat den 30 september, 2022 av Redaktören

VÅR LILLA SKOLA rymde bara klasserna 1 – 6, sedan blev det de stora skolorna inne i stan som tog över undervisningen i högstadiet. Och klassen skingrades, allt efter de linjeval vi gjort. Det här läsåret (1961-62), och särskilt en sen höstdag och en kväll under den påföljande våren, är underlag för följande verser: En förälskelse i tre sonetter.

1.
Hon kom när höstterminen sent var liden
från norr, med stillsamt lite avmätt sätt
Men tillitsfull, hon fann sig väldigt lätt
som om hon gått i klassen hela tiden

Sin plats hon fick längst fram i första raden
just jämte mig i andra, där jag satt
För mig var det till fördel därför att
jag stal en glimt närhelst jag ville ha den

Och omvänt skedde också, då och då
jag fann hon vänt sin vackra blick mot mig
Jag blev förtrollad – mer behövdes ej

Det avancerade ej mer än så
Hon, underbar – men jag på tok för blyg
Jag fortsatte att tråna tyst i smyg

________________________

2. 
Man höll mig för att kunna rita bra
Det var min enda framgång dessa år
Och oväntat en möjlighet jag får
att vinna gunst hos flickan jag vill ha:

–Du kan väl rita något fint till mig?
En salig känsla fyllde helt min själ
Å ja, jag skulle teckna, rita väl
en konstnärs gåva till sin längtans tjej

Det skulle bli en väldigt vacker bild
Hon skulle överväldigas att se
vad jag av hjärtat ville henne ge

Men denna ambition blev sorgligt spilld
när självförtroendet blev satt ur spel
och allt jag plitade blev fult och fel.

________________________

3.
En fest i sexan, klassens sista år
I början präglad mest av tafatt hämning
men snart en mera frigjord stämning
med vårens ljus, musik från EP-spår

Fast bättre kavaljerer säkert fanns
stod Hon där framför mig. Hon hade frågat
det som jag själv väl aldrig hade vågat
Det var till mig hon kom och bjöd till dans

Jag minns just ingenting av dansen
men känslan av att vara henne nära
Och kanske, möjligen var båda kära?

Men skolans linjeval förödde chansen
och skiljde hjärtan åt i puberteten
Hon valde klokt – jag hemföll åt ’Esteten’.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 4 kommentarer

Gröna plätten och vattenfallet

Postat den 8 september, 2022 av Redaktören

DEN STORA SKOGEN, en ås av berg och rullsten klädd med såväl åldrig fur och gran som med löv av skilda slag. Vuxna träd och ungsly, både ljus och öppen blåbärsmark och dunklare lövdjungler som effektivt kunde dölja en indianspejare och en trapper. Egentligen hade vårt strövområde bara en yta på ungefär en kvarts km², omsluten av villatomter, stadsbebyggelse och av kanalen – men vi var mindre då, hade kortare ben.

Utsnitt av Södertäljekarta från 1959, utvisande vårt verksamhetsområde (gröntonat). Röd punkt utmärker Gröna plätten, blå punkter visar respektive min (nederst) och min kamrats övernattningsplats.

FRÅN VÄGEN vek en smal stig in i skogen. Väl trampad men knölig av sten och rötter. Svårcyklad. Den ledde efter kanske 150 meter fram till Gröna plätten. Jag vet inte varför platsen fick namnet eftersom den inte alls var grön. Det var en grusplan. Omgivningen däremot var idel frodig grönska sommartid. Vem som ville kunde utnyttja planen men ofta låg den tom och öde.

Varken jag eller min kamrat var särskilt intresserade av fotboll, men vi passerade ofta över planen eftersom våra jaktmarker även omfattade Gröna plätten. Vi hade andra uppgifter.

Min flintlåsbössa sågade jag själv ut ur en bräda. Med fogsvans och ett omänskligt tålamod. Trä, kaffeburksplåt, snöre och gummiband användes till låset. (Minnesbilden kan kanske ha blivit idealiserad genom åren.)

På sin bortre långsida hade planen en anslutning till en anlagd, grusad gång- och cykelväg som följde längs åsen, från Bergviksbacken vid kolonialvarubutiken söderut in till stans tätare bebyggelse. Ett knappt stenkast norr om ’plätten’ rann en bäck i västlig riktning, över vilken man byggt en rejäl spång för cykeltrafiken. Vår och försommar var vattenflödet som bäst och från spången hade man fin vy över dess livligt brusande lek mellan stenarna. Ett litet stycke längre västerut störtade bäcken över det höga stupet* och skapade ett vackert vattenfall. Det här var en av miljöerna som lockade oss mest. …Fallet finns kvar än idag och man verkar ha sparat en stump av bäcken också. Det tycks också som om en ny, inhägnad plan ligger ungefär på samma plats som Gröna plätten. För övrigt är det här området bebyggt. Uppe vid fallet har man satt staket, det fanns inte på vår tid. Jag kan inte påstå att vi saknade något sånt heller. Vi hade en solig och bekväm klipphylla med utsikt ner till vägen och två alternativa ställen att ta sig upp eller ner för stupet. Den ena, praktiskt taget lodräta och förmodligen mer riskabla vägen, fann jag faktiskt själv.

Men det var innan jag drabbades av höjdskräcken. Hur som helst ramlade vi aldrig ner.

*6-8 meter, troligen inte mer.

Publicerat i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar | 1 kommentar

En lustgård kan väl ha sin orm?

Postat den 17 augusti, 2022 av Redaktören

FÄLTET UTANFÖR vår tomt är nyslaget och de korta stråna ger nog perfekt balanserad stråldos för en soldyrkare. Här skiner solen ifrån middag och till kväll. Då förväntar jag mig att hon ligger bland stråna, som tidigare dagar. Och det gör hon, någon meter utanför tomtgränsen. Men som tidigare dagar upptäcker jag henne inte förrän hon rör sig och snabbt ringlar iväg för att söka skydd under häckbuskaget. Och då hinner jag inte riktigt med att få till den riktigt bra bild som jag vill ha.


Förr, kunde jag lättare upptäcka dem när jag var ute och sökte. Min ’pattern recognition’ fungerade inte som förr och eller också är det min syn som blivit mycket sämre. Kanske var jag också mycket mer ’balanserad’ förr, kunde närma mig försiktigare och snabb som en ormtunga sträcka ut handen.


Nu tycks jag få nöja mig med att studera den här individen så här på håll. Den är i alla fall storväxt och lite kraftig. Därför tror jag att det är en hona. Jag har lyckats få se huvudet vid ett tillfälle; ögonen är grumliga. Hon uppvisar också en gråaktig, lite fadd ton i sin fjällskrud: Det är tid för en hudömsning. Eftersom hon växer blir dräkten för trång och behöver bytas. Den täcker även ögonen. Det här sker så vitt jag minns två, kanske tre gånger under sommarsäsongen.

Om mina iakttagelser hittills stämmer, kommer jag med lite tur att finna en klart djupgrå/svart glänsande skönhet här, just i gränslandet mellan trädgård och betesmark. Men då är också hennes blick knivskarp igen och jag får ännu svårare att smyga mig på. Med extra tur kanske jag  hittar den avlagda ’overallen’ i buskagen?

Det här har upprepats under en räcka av dagar. Samma procedur: Jag letar, hon spritter plötsligt till strax framför mig och gömmer sig snabbt under häcken. Och varje gång får jag samvetskval för att jag inte låtit henne sola i fred. Hela tiden kommer jag och stör henne.

Dammen i trädgården har gott om fisk och jag har inte märkt att beståndet minskat. Dessutom kan jag mycket väl tänka mig att bjuda på ett visst ’uttag’ till en ringlande gäst, inom rimliga gränser förstås. Men alla hyser inte samma sympati och uppskattning för den här typen av gästande varelser i trädgården. Det är förståeligt, även om en ’lustgård’ gott kan ha plats för en liten snok också.

FÖRMIDDAGEN igår var lika solig och varm som den varit en räcka av dagar. Uppe från fönstret sågs gästen simma i dammen. Som sagt: ett par guldfiskar kunde jag väl bjuda på, men ett avhysningsbeslut föreligger. Så, istället för kameran tog jag min artinsamlingsutrustning* och hastade ner. Nu hade jag ett utmärkt tillfälle att få tag i henne. Men hon har sin nya skrud nu och en briljerande klar blick. Min egen vighet, snabbhet, syn och reaktionsförmåga, blir i jämförelse med en smidig och vaken snok rent löjlig.

PÅ EFTERMIDDAGEN regnar det. Dammen fylls på med nytt vatten via det geniala  uppsamlingssystemet. Gästen håller sig borta och jag har som artinsamlare kammat noll. Någon skulle kunna ifrågasätta min vilja att lyckas med företaget. Och i sanning är kanske det brister en aning i motivation. Tanken på att ha en snäll snok boende i den tättplanterade, frodiga miljön, en varelse som glimtar till ibland och försvinner med ett tystanke. prassel, är ju ingen obehaglig tanke. Men beslut är beslut och det finns flera andra goda livsmiljöer här i trakten. Just passande för vår krypande (och simmande) gäst.

*En galgkrok på en stav och en tygkasse.
Publicerat i Okategoriserade, Tyckanden & tankar | 2 kommentarer

Mango

Postat den 1 augusti, 2022 av Redaktören

MIN FAR VAR NOG lite ledsen över att inget av hans barn delade hans intresse för trädgårdsodling. Att se och uppleva undret med fröerna som gror och de späda spirande plantor som från nästan ingenting, växer och visar upp sig – och blad för blad presenterar sig och sin art; att vårda och gynna plantor till att växa sig stora och frodiga och blomma i prakt. Han är själv jord sedan många år tillbaka och det grämer mig lite att han och min nuvarande fru inte fick träffas och gå runt i trädgårdarna och diskutera tillsammans.

Men ett visst intresse har ändå grott, också i mitt ökentorra sinne: En slags vurm för att sätta upphittade små plantor och frön i krukor, för att se vad som kan komma upp. Och jag pysslar gärna med små trädplantor, fast jag vet att jag aldrig får sitta i dess skugga. (En frökapsel från en park i Budapest hann faktiskt växa upp till ett ungt men riktigt träd, men det flyttade vi ifrån.)
En jakaranda från Portugal växer mig över huvudet medan en 30-årig Ficus benjamin fortfarande får plats på fönsterbrädan.

Och nu: Kärnan, från en gräsligt övermogen och knappast ätlig mango, sparade jag hur som helst, skrapade rent den och lät den torka och glömmas bort – både länge och väl tills jag någon gång i våras stack ner den i lite jord i fönstret.

Och i slutet av juni sker undret, det som min pappa talade om: Det spirar liv! Något växer och vill ut och upp. Och jag kan följa det, steg för steg hur den lilla plantan tar sig ur skalet och sakta, mycket sakta reser sig och vecklar ut sina läckert ljusgröna blad.

Hur övervintringen ska gå till har jag inte hunnit fundera på, men någon vrå med extrabelysning i vintermörkret ska väl gå att ordna.

 

Tänker jag på mango, tänker jag på den här visionära visan om ett alternativt lantbruk i en vänligt gynnsam växtzon:

”…Underneath the mango tree
me honey and me can watch for the moon
Underneath the mango tree
me honey and me we plan marry soon

Mango, banana and tangerine
sugar and ackee and cocoa bean
When we get marry we make them grow
and nine little chil’ in a row…”

(M. Norman / D. Coupland. Från filmen ”Dr. No”)

Publicerat i Okategoriserade, Tyckanden & tankar | Lämna en kommentar