DET REGNAR. Caféet är fullt av gäster. Vid ett litet bord sitter en herre, välklädd i kostym, med en kanna kaffe och ett cigarrettpaket. Ett paraply är krokat i stolskarmen. Bredvid honom sitter en ung kvinna, genomvåt av regnskurarna, men jag kan ändå se att det är tårar som väter hennes kinder. Jag hör inte något av det lilla de säger varann. Han låtsas mest som ingenting, besväras – vill att hon går sin väg. Och det gör hon. Efter ett plågsamt utdraget tigande försvinner hon ut i regnet på gatorna igen.
Någonstans, någon gång kan jag ha råkat iaktta en situation i viss mån kan likna den här. Det kan ha räckt för att jag sedan fyller i och omformar händelsen – modifierar den, mer eller mindre medvetet. Skissen visar bara en halv diptyk, för det borde väl finnas en pendang som knyter an till caféscenen? Den kom bilden kom till först senare, när jag tänkte vidare och omarbetade minnesbilden. Och under det arbetet fann jag snart att det var Den gamla vanliga visan.
I flickans hemprovins, en lantlig miljö där hennes familj har ett lantbruk med ett flertal byggnader, finns även ett mindre hus, passande för uthyrning till sommargäster: Konstnärer, författare eller andra som söker en lugn tillflyktsort i naturens frid och hägn. Och som vill betala lite grann för det. Man sätter in en annons i Huvudstadsbladet.
En framgångsrik, ganska ung man från storstaden hyr in sig för en vilsam och inspirerande sommarvistelse. Uppgiften att sköta städning, uppassning, springa bud och stå till tjänst, faller förstås på den snart vuxna dottern på gården.
Temat är en så universell och använd berättargrund, att jag inte behöver ge närmare förklaringar. Min egen version blir således inte mer än vad det här två bilderna själva får berätta. (Bilderna är från vårvintern 2018. Jag bytte bort dem mot ett musikinstrument.)
Men kameran minns jag. Den hölls som en vanlig stillbildsdito, på tvären. Filmremsan måste alltså vrida sig för att kunna komma i rätt exponeringsläge. Fast det är en av mina långt senare funderingar. När ”dubbel8-filmen” var slut, skulle den vändas i kameran och så exponerade man längs andra halvan av filmremsan (som således var 16 mm bred innan den framkallades, klövs och skarvades ihop av labbet). Sammanlagt gav rullen ungefär 5 minuters filmvisning.
för honor. Mer utmanande än så behöver den ju inte uppfattas. Det kan ju också vara en dekorativ accessoar, att placera där jag tycker den pryder.
Bilder i silhuett har jag som förval för mitt ’Stora Projekt’. (Prover på dessa finns i tidigare utgåvor av detta Magazin). Dels för att anknyta till hällristningseran och dels för att det sparar mig en oherrans massa merarbete med färgläggning. Det är också en art av bildkonst som känns lite försummad nu för tiden, ehuru silhuetter kan äga ett starkt visuellt uttryck.
SYNLIG FRÅN TUNET på hövdingens gård, kan man skönja ön långt där ute på fjärden. En lövklädd kobbe sticker upp ur vattnet och när man närmar sig i båt kan man urskilja en märklig formation uppe på den kala toppen. Det tar en god timme för två starka ynglingar att paddla dit. Återfärden tar än mer arbete och tid, ty motvinden har nu en gång sådant lynne. En av de unga männen ska dessutom fara åter ensam – den andre, trälen, stannar hos sin matmor. Men nu är ännu, stilla morgon. Båten är lastad med mat och förnödenheter för två personer i några dagar. Dessutom ett flertal skinnpåsar i olika storlekar om vilkas innehåll vi bara kan spekulera.
