Gröna plätten och vattenfallet

DEN STORA SKOGEN, en ås av berg och rullsten klädd med såväl åldrig fur och gran som med löv av skilda slag. Vuxna träd och ungsly, både ljus och öppen blåbärsmark och dunklare lövdjungler som effektivt kunde dölja en indianspejare och en trapper. Egentligen hade vårt strövområde bara en yta på ungefär en kvarts km², omsluten av villatomter, stadsbebyggelse och av kanalen – men vi var mindre då, hade kortare ben.

Utsnitt av Södertäljekarta från 1959, utvisande vårt verksamhetsområde (gröntonat). Röd punkt utmärker Gröna plätten, blå punkter visar respektive min (nederst) och min kamrats övernattningsplats.

FRÅN VÄGEN vek en smal stig in i skogen. Väl trampad men knölig av sten och rötter. Svårcyklad. Den ledde efter kanske 150 meter fram till Gröna plätten. Jag vet inte varför platsen fick namnet eftersom den inte alls var grön. Det var en grusplan. Omgivningen däremot var idel frodig grönska sommartid. Vem som ville kunde utnyttja planen men ofta låg den tom och öde.

Varken jag eller min kamrat var särskilt intresserade av fotboll, men vi passerade ofta över planen eftersom våra jaktmarker även omfattade Gröna plätten. Vi hade andra uppgifter.

Min flintlåsbössa sågade jag själv ut ur en bräda. Med fogsvans och ett omänskligt tålamod. Trä, kaffeburksplåt, snöre och gummiband användes till låset. (Minnesbilden kan kanske ha blivit idealiserad genom åren.)

På sin bortre långsida hade planen en anslutning till en anlagd, grusad gång- och cykelväg som följde längs åsen, från Bergviksbacken vid kolonialvarubutiken söderut in till stans tätare bebyggelse. Ett knappt stenkast norr om ’plätten’ rann en bäck i västlig riktning, över vilken man byggt en rejäl spång för cykeltrafiken. Vår och försommar var vattenflödet som bäst och från spången hade man fin vy över dess livligt brusande lek mellan stenarna. Ett litet stycke längre västerut störtade bäcken över det höga stupet* och skapade ett vackert vattenfall. Det här var en av miljöerna som lockade oss mest. Fallet finns kvar än idag och man verkar ha sparat en stump av bäcken också. Det tycks också som om en ny, inhägnad plan ligger ungefär på samma plats som Gröna plätten. För övrigt är det här området bebyggt. Uppe vid fallet har man satt staket, det fanns inte på vår tid. Jag kan inte påstå att vi saknade något sånt heller. Vi hade en solig och bekväm klipphylla med utsikt ner till vägen och två alternativa ställen att ta sig upp eller ner för stupet. Den ena, praktiskt taget lodräta och förmodligen mer riskabla vägen, fann jag faktiskt själv.

Men det var innan jag drabbades av höjdskräcken. Hur som helst ramlade vi aldrig ner.

*6-8 meter, troligen inte mer.


Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Okategoriserade, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

1 svar på Gröna plätten och vattenfallet

  1. Sven skriver:

    Vilka underbara och levande barndomsminnen du har. De vill man höra fler av.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.