Mango |

Mango

MIN FAR VAR NOG lite ledsen över att inget av hans barn delade hans intresse för trädgårdsodling. Att se och uppleva undret med fröerna som gror och de späda spirande plantor som från nästan ingenting, växer och visar upp sig – och blad för blad presenterar sig och sin art; att vårda och gynna plantor till att växa sig stora och frodiga och blomma i prakt. Han är själv jord sedan många år tillbaka och det grämer mig lite att han och min nuvarande fru inte fick träffas och gå runt i trädgårdarna och diskutera tillsammans.

Men ett visst intresse har ändå grott, också i mitt ökentorra sinne: En slags vurm för att sätta upphittade små plantor och frön i krukor, för att se vad som kan komma upp. Och jag pysslar gärna med små trädplantor, fast jag vet att jag aldrig får sitta i dess skugga. (En frökapsel från en park i Budapest hann faktiskt växa upp till ett ungt men riktigt träd, men det flyttade vi ifrån.)
En jakaranda från Portugal växer mig över huvudet medan en 30-årig Ficus benjamin fortfarande får plats på fönsterbrädan.

Och nu: Kärnan, från en gräsligt övermogen och knappast ätlig mango, sparade jag hur som helst, skrapade rent den och lät den torka och glömmas bort – både länge och väl tills jag någon gång i våras stack ner den i lite jord i fönstret.

Och i slutet av juni sker undret, det som min pappa talade om: Det spirar liv! Något växer och vill ut och upp. Och jag kan följa det, steg för steg hur den lilla plantan tar sig ur skalet och sakta, mycket sakta reser sig och vecklar ut sina läckert ljusgröna blad.

Hur övervintringen ska gå till har jag inte hunnit fundera på, men någon vrå med extrabelysning i vintermörkret ska väl gå att ordna.