I klätterträdet

ETT ANNAT MINNE från Barndomslandet handlar också om en flicka och ett möte. Egentligen är det bara ett fragment av minnet och jag vet inte vem den här självsäkra personen var. Troligen kom hon från någon av villorna på andra sidan om en liten skogslämning och det blev bara det här mötet. Ändå minns jag det. Diffust tyvärr, så beskrivningen blir därför också tämligen vag.
Jag har inga planer på att gå igenom allt jag erinrar mig även om jag är i ålder för mina memoarer. I alla fall inte på vers (eller…?) Här är hur som helst en skiss och en sonett till:

Intill vår tomt, en stor och grenig hägg
av ålder stärkt med stor och lummig krona
Högt upp i klykan ser jag henne trona
i ljust gul sommarklänning klädd

Så högt har flickan klättrat ovan mark
och ändå är hon fin och hel och ren?
Upp klänger också jag från gren till gren
och solkas ännu mer av löv och bark

Så är vi där, jag själv ett tafatt glin
ser klänningen och hennes nätta skor
de rena, vita strumpor som hon bär

Hon håller med, att klänningen är fin
men hellre vill hon att den vore skär
En sådan ska hon ha när hon blir stor.


Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 svar på I klätterträdet

  1. Redaktören skriver:

    Jag kan inte annat än ta till mig dina berömmande ord, Sven. Som alltid grovt överdrivna, men – jo, jag blir glad! Det här kan vara ett sätt att närma mig papper-och-penna igen, efter en period av rit-och-skrivallergi. Båda de senaste sonetterna bygger på autentiskt ’material’ och teckningarna så nära de vaga minnesbilderna som jag förmår komma.
    Men Sven. Än du själv då? Är inte sommarkvällarna som gjorda för att släppa fram din egen berättarglädje? (Man kan nog använda förmiddagar också, särskilt om det regnar och blåser.) Sånt där måste komma av lust, det vet jag minsann, men det är först när man kommer i min ålder man kan ha något godtagbart att skylla på. Tänk till exempel på att man inte skapar en Amione utan att det sedan förpliktigar. Tänk också på att Sir Conan Doyle blev tvungen att återuppliva Sherlock Holmes från de döda – på grund av läsekretsen!
    :)
    Din polare ”Redaktör’n”

  2. Sven skriver:

    Detta är så vackert och fint. Dina små berättelser från barndomen, eller en tid som var förr, griper tag i mitt hjärta med dina bedårande illustrationer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.