Vandalorum och V.Art11

Pyttelitet tryck av Birgitta Andersson

VI HADE ÄRENDE till Vandalorum – ja inte jag egentligen men jag följde med för att i lugn och ro titta på Birgitta Anderssons utställda bilder igen. Nu med lite mer tid, i en betydligt lugnare hall, skulle jag kanske finna värden som kanske gick mig förbi vid invigningen. Jo, hennes pyttesmå grafiska tryck föll mig faktiskt i smaken redan då. Men den hallen var stängd för ett slutet sällskap. Månn de’!

Jag gick i alla fall runt i de båda andra nu smått ödsliga hallarna och återsåg ”Miffyexposén”, som inte lyckades väcka något intresse hos mig nu heller, trots att jag varit i ”branschen”. Sen stannade jag en stund i David Svenssons fortfarande vackra, men redan nu smått tråkiga rum. Jag ser redan fram emot nästa scenbyte! Vandalorum har bra med utrymmen – men varför inte dela på dessa för att skapa fler samtidiga utställningar? Besökaren måste kunna göra fler nya upptäckter under längre tid om det här ”centrat” ska fungera. Det ska inte vara så folktomt ens en blank vardag.

Vackert, men ödsligt.

V.art11 – ”Typ konst”

SÅ VAR DET VERNISSAGE i stan också (om det nu kan heta så). V.art 11 hade invigning på kvällen, som en ”fristående fortsättning” på V.art 09,  Med i första hand Christian Immonen, Kristina Bergqvist och Stefan Bedin som dragare, har ett mer ”fritt” komplement till det kanske mer ”strikta” Vandalorum skapats, en lekstuga för hämningslösa konstnärliga yttringar. Sånt är ju alltid kul att kika på. Blir V.art11 Värnamos andra stora konstbegivenhet i år? Det verkar så.

Lite rörigt, såsom brukligt i dylika sammanhang.

Här, i Gamla Knäppfabrikens tre våningar, råder nu den konstnärliga anarki som brukar infinna sig när kreativt folk släpps lösa. Man vet inte alltid var ett konstverk börjar och ett annat tar vid, inte ens om det är konst man betraktar eller om det man begrundar är invetarier. (Mitt knep för att inte avslöja mig som idiot är hela tiden att flacka med blicken).
Inbjudna konstnärsgrupper från olika håll i landet presenterar sina respektive idéer och alster. Några känns tillgängliga, andra inte. Några är riktigt intressanta. Initiativet och genomförandet av V.art är i alla fall lovvärt och välkommet. Vi är väl inte särskilt bortskämda med såna här kulturella arrangemang i kommunen.

Alvaro Campo: "Oil and ketchup"

Candyland tycks vara en arbetsglad Stockholmsgrupp som lockade till närmare betraktande och en grupp i gruppen är Glimpse. Riktigt hur konstellationerna är uppbyggda har jag inte klart för mig, men det behöver jag ju heller inte veta. Foton, tagna på ett udda sätt och stora, välarbetade blyertsteckningar (ovanligt idag) och en fin liten film i ”rysk animerad stil” var några av verken som kunde avnjutas. Även en stackars ö på väg att dränkas i en svart-röd smet: olja och ketchup, vilket skapelsen också kallas. En tänkvärd ironi och samtidigt en rätt så dekorativt sak.

Glimpse‘s foto-rekvisita-skulptur-koreografiska verk – en porträttsvit långt utöver det vanliga, var mycket fascinerande – och sköna. Säga vad man vill om alla flödande kreativa idéer men det blir lite extra när det goda hantverket och det skickliga genomförandet kommer in också. För den här sviten hade jag kunnat resa ända från Ljungby!

Det är på något vis en tidlöshet över bilderna. Om än utstyrda i allsköns ”returmaterial”, udda dräkter och i märkliga situationer – det är porträttkonst liksom hundratals år tillbaka – ändå ”dagsfärska”. Med mystiska symboler och klärobskyra kontraster är Glimpses portättgalleri en sagolik kollektion. Se den!

Nadja Ekman i gruppen Glimpse.

Det var lögn att få Nadja Ekman att säga vem som gjort bilderna, att namnge en kreatör. ”Vi gör allt tillsammans”. Även detta är ju vackert!

Gruppen Glimpse ska alltså betraktas som en enhet. En jobbar mest med rekvisita, två mest med foto, en mest med ljud osv. men verken blir gemensamma. Min tanke går till molekylen, uppbyggd av en viss kombination av atomer – just denna sammansättning blev gruppen Glimpse.
Deras hemsida tar en stund att avnjuta. Där finns massor av bilder men just nu har sonen förbrukat den månatliga tilldelningen av snabbt bredband. Men när Telia vid månadsskiftet släpper på igen  – då ska jag gå på upptäcktsfärd!

Det finns mycket mer att bli nyfiken på under besöket, men det var nog den här konstnärsgruppen som blev kvällens clou. Eftersom V.art11 i Knäppfabriken håller öppet ännu några dagar till, kan jag ju gå dit igen. Det är förbaskat kul att upptäcka saker. ”Samson Lasko” (Åsa Elieson) till exempel, samekvinnan som lufsar omkring i lappmössa, rock och stövlar och som brett ut sitt renskinn i en skrubb, vem är hon?
Bland det sedvanliga, orkeslösa konstflummet som alltid kommer med, finns i denna upplaga av V.art mycket att ta till sig. ”Tendensen” (så här efter andra gången) pekar på att de här arrangemangen också bara blir bättre och bättre!

Redaktören

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.