En skön arbetslokal för sista putsen.
DEN LILLE HAVFRUES saga är nu också all, eller rättare sagt; fortsätter på annan ort. Från och med nu ska hon vakta i en trädgård som är ett veritabelt konstverk. Puts in i det sista och ändå fanns det lite gropar och skönhetsfläckar kvar. Men så tänkte jag: det är ju ändå handarbete hela vägen och det ska väl synas? Än så länge ”one of a kind” och jag är väl inte direkt otålig att göra en till. Det skulle bli dyrt.
Jag offrade lite råmaterial för en stötdämpad färd.
Fast hustrun ska väl ha en också – hon som stått ut med nedskräpningen och till och med städat efter mig (trots att det givetvis är nedskräparens skyldighet).
Nu när sirénen skickats iväg återstår en eftersatt uppgift, andra listade göromål och sedan röjning av arbetsutrymmena. Sen stundar nya projekt förstås. Idéerna har malt länge nu. Men lite neutral avkoppling kan jag kanske också ägna mig åt – halvpensionerad som jag är.
Redaktören
