Bruden på Ivarstorp

HELT OREDIGERAT, ännu efter flera år, är här delar av den ”utredning” av ett gåtfullt försvinnande som sysselsatte hela Ransjöbygden i såväl tal som handling i slutet av förförra seklet. Materialet är betydligt mer omfattande, men som jag nu är osäker på om jag kan/vill ge dessa tidsdokument mer av min tid, publicerar jag här ett urval av bakgrundsmaterialet.

Illustration efter daguerrotypi av Ledner Pärson.

Någon gång under bröllopsnatten sprang Ivars brud till skogs och syntes därefter aldrig mer till i byn. Eller någon annanstans överhuvudtaget. Värre skandal kunde socknen knappast ha upplevt och det talades oavbrutet i stugorna i veckor, om Isa, den tokiga bruden och den stackars Ivar. Den olycklige brudgummen blev även han en visa som stöttes och blöttes i varje samtal ortsbefolkningen emellan:
– Vad var han för en karl som lät kärringen göra honom till sådan narr? Och som han sett ut, blåslagen och klöst – tog han stryk av ett så ynkligt fruntimmer?
En och annan påstod sig ha sett Skogs-Isa, som rymmerskan benämndes, eller Skog’sa som det blev efterhand. Men sådana påståenden var i de flesta fall vaga och ovederhäftiga.

Skallgång. Ill. L. Pärson.

Några var säkra på att bruden blivit tokig och sprungit i sjön och man fick till och med igång ett draggningslag med tre båtar. Man fann två manslik men ingen Isa. Genomsökning med skallgångskedja, av skogarna kring båda sidor av Masklint gav heller inget resultat. Inte det minsta spår.
Så småningom, alltefter som tiden gick, lade sig skvallret. Ivar tog sig en ny kvinna i huset, fastän han fortfarande var lagligt äktad med Isa. Efter ytterligare några år blev dock äktenskapet med Isa upplöst. Allt som därefter återstod av den, vid den tiden 17-åriga och möjligen, något ”hämmade” flickan var de talesätt som levde kvar i bygden: Ga’an som ho’ Isa, Ha’ du blett Isatoki? och sedermera Skogs-Isa, eller Skogsa, med vilka man gärna skrämde barnen. Några belägg för att Isa Svennasdotter skulle lidit av någon värre mental åkomma än sin blyghet, har ej stått att finna.


BÅDE DEN mångsysslande kyrkvaktmästaren, Ledner Pärson och dåvarande prästen i Ransjöbygden, Pastor Petrus Linfäldt, kom att intressera sig särskilt för händelsen och ägnade var för sig mycket tid och id att skingra mystiken kring Isas försvinnande. Det finns dels nedtecknade personliga utsagor och mer muntligt traderade vittnesmål.
Ledner Pärson, ”klockaren”, kan ha haft känslomässig knytning till Isa. Mycket tyder på det. Han var en mångsidig förmåga för vilken Ransjödalen kan ha varit för trång? Men han lämnade aldrig bygden utan förblev kyrkvaktmästare såväl i mantalslängden som i Hössmo. Att han var konstnärligt duglig på såväl teckning som fotografering, vittnar mycket av materialet i hans kvarlåtenskap.

Vad pastor Linfäldt anbelangar, var detta pastorat; Hössmo- Agnestad- och Ransjölids församling, hans första och han var en ung och nyvigd präst. (Han skulle senare också engagera sig i de tragiska och vedervärdiga händelserna med ”Nyårsbarnen”. Vilka många i dalen ville koppla samman med ’Skogsa’. Men detta är föga troligt och är en helt annan redogörelse.) Petrus Linfäldt var då ännu ogift, hade sin prästgård i Hössmo, nära kyrkan. Det var ett sockenarrende som löpte från präst till präst och bekostades av Östersunds stift. Förutom sin assisterande vaktmästare, Ledner Pärson, hade han en hushållerska (Margareta) som stod för allt det domestikala. Om hans vandel kan förmodas att han var ivrig och entusiastisk i sina första ungdomsår som präst, med tiden mognare, slipad och formad av verkligheten. Han blev omtyckt och uppskattad av församlingen. Och han tog sig för att fråga ut byborna i Ransjölid:


Isa löper till skogs. Ill: L. Pärsson.

En av spelmännen vid bröllopsfesten, Tobias, sade sig ha somnat under den senare kvällen, ”För full att spela längre”, uppger han. Men vid pass ett par timmar före dagbrottet, var han på hemväg och kommer förbi Ivarstorp. Där hör han ett buller och blir varse hur dörren slås upp och hur en blekvit varelse kommer i språng ur stugan i vild flykt. Hon, jo det måste ha varit en hon, flyr uppåt slänten och skogarna i riktning mot Masklint.

Petrus Linfäldt: Såg du vem det var som sprang ur huset?
Tobias: De’ måst’ väl ha vuri hon.
PL: Hon?
T: Ja, Isatösen. De’ va’ ändå inte Ivarn. Han såg ja’nte till. Å inte hörd’ ja’ någe mer heller. Flickan ho’ vars nock mest som naken. Någe vitt fladder såg ja’ när ho’ försvann blann’ grana. Stackars tös! Ho’ lopp ju som vättskrämd!
PL: Gick du in i huset?
T: Nä, nä. Inte går ja’ i andras hus objuden. Å här va’ saker no’ int’ rikti’ saker som sku’ va’ heller. Ja’ tänker: Om dä e’ buller å bång ock ho Isa far som vettlilli’ ur huse – å sen dä’ e’ knäpptyst. Nä ja’ vet inte ja’. Ingen lust å gå in å granska prässis. Ock Isa… Jo ja’ glo länge efte’na. Såg n’as rumpa lysa i gryninga. Dä va’ väl heller int’ meninga.”
PL: ”Och sedan fortsatte du hem?”
T: ”Ja sen geck ja’ ti’ mitt. Ja’ va’ ju vaken men än int’ helt nykter. Ja’, måtte ha brute stråk’n nångång. Måste limma’n tiss nästa kalas.”
PL: ”Du har inte hört av dig med det här vittnesmålet förrän nu, fastän Du visste att vi gjorde en undersökning?”
T: ”Men ja’ hadd’ ju glott på hennas rumpa! Tror Pastor’n att ’an Ivar’n hadd’ blivi’ fö’tjust öve’ de’?  (Tobias mål är rekonstruerad Ransjödialekt)


IVAR HADE vid bröllopskalaset fått för många att skåla med, han hade ju lyckats bli en populär rotetorpare. Han stod pall för suparna, men vid hemkomsten till torpet, dit Isa lett honom, var hans omdöme helt havererat. Här följer ett referat av hans egen redogörelse, efter Petrus Linfäldts redigering:

Han ville ju bara ha det som, liksom tillkom honom. Nu när han gift sig. Det var ju som naturligt. Bara det och just detta ville hon förvägra honom, på självaste hans bröllopsnatt. Han hade ju tagit denna, visserligen dugliga, men ack så fattiga och hemgiftslösa tös till hustru. Skulle han då inte ens få…? Hon satt ju bara där och stirrade in i väggen. Vad flög i henne?
Bröllopsspriten hade gjordt Ivar duven, envis och lite elak. Med tilltagande irritation flöt krafterna ut i hans armar och ben. Med ett fast tag om hennes röda kaluv drog han omkull henne i sängen, pressade med knät i korsryggen fast henne och rev den dyrbara bruddräkten i stycken. – Jag ska väl fan i våld int behöva be om ’et! Han reste sig och ryckte loss klänningen så våldsamt att Isa hade snurrat runt som en slända i bädden.

Daguerrotypi efter Ledner Pärsons målning. (Här beskuren, så ”Pärsonska snittet” hamnat utanför bilden.)

Skräckslagen kröp bruden ihop vid sängens huvudända och när den berusade brudgummen kastade sig över henne, rullade hon åt sidan så att han med en hård smäll träffade stockarna vid sängänden. Och där slocknade han tvärt.

Isa flydde sålunda ut ur stugan, sprang på bara fötter, i bara linnelivet, stigen uppåt skogen i riktning mot höjderna kring Masklint. I vettlös skräck rusade hon utan att se sig om. Ivar låg redlös kvar i brudsängen.
Han hade ådragit sig en hjärnskakning, men inte av allvarligare art. Det mesta av konvalecensen gällde tillnyktrandet.

Den i mantalslängden för Hössmo församling, mellan sidorna instuckna noten med pastor Linfäldts signatur.

 

 

 

 

Därefter ägnade såväl pastor Linfäldt som Ledner Pärson rätt mycket tid till att kartlägga och klarlägga händelserna vid Ivarstorp, och även försöka hitta Isa, i vilket skick och tillstånd det vara månde. Det är känt att Petrus Linfäldt aldrig försatt ett lämpligt tillfälle att ställa frågor om händelsen, då han hade med någon av sin församlings själar att göra. Det saktmod han var begåvad med var till stor nytta i den metodiska utredning han kom att ägna sig åt i många år framåt.


Ransjöbygdens klockare, Ledner Pärson, lade en inte mindre energisk, men i metodik helt annorlunda ansträngning i sina försök att lösa gåtan med unga Isas försvinnande. Under praktiskt taget all sin lediga tid genomkorsade han åtskilliga kvadratkilometer av områdena runt Ransjön med omnejd. Som entusiast inom fotagrafikonsten, hade han en daguerrotypiapparat i sin ägo, vilken han ofta bar omkring, tillsammans med glasplåtar och annan nödvändig utrustning, på sina expeditioner.

Ledner Pärsons negativ, prydligt förvarat i skyddande pergamynkuvert.

Efter hans död, återfann man i Ledner Pärsons kvarlåtenskap, bland hundratals andra negativ, denna plåt som är intressant för fallet. Högerkanten har en ljusskada, som dock inte förstört motivets väsentliga parti. Det är en bild som tagits någonstans i en tät granskog. Det kunde vara var som helst i vårt land, men med tanke på i vilka trakter Pärsons hade sitt livs- och verksamhetsområde, så får man nog anta att miljön är Ransjöskogarna. Bildens centrala motiv, den skymtande kvinnogestalten med det bleka ansiktet, visar en häpnadsväckande likhet med Isa Svennasdotter.


Daguerrotypin av Ledner Pärson.

Detalj.


Det råder delade meningar om vem som ritade ursprungskartan över Ransjöbygden. Detta torde dock vara pastor Linfäldts version, ehuru L. Pärson hävdat att pastorn raderat och ersatt hans signatur med sin egen.

Senare funnet fragment av ”Ransjöbygden”, den lokala avisa som Petrus Linfäldt på sin tid startade och som sedan överlevde honom själv med ganska många årgångar.


Att såväl Petrus Linfäldt som Ledner Pärson kom till vägs ände i sina respektive efterforskningar om ”Bruden på Ivarstorp”, är nog inte så underligt. I pastorns fall var nog orsaken den allt mer växande församlingen, vilken tog mer av dennes tid i anspråk. Vad Ledner Pärson anbelangar, tycks han under de sista åren ha gått ner sig i ett allt djupare svårmod. Det sas att han dog av hjärtesorg. Vi kan bara ha våra aningar om varför.


Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *