I skogens djup, i senan kväll

EFTER EN SEN, utdragen middag igår, gick jag en tur bortåt stigen för att pigga upp mig och stimulera matsmältningen. Än stod solen över grantopparna och kvällen var ljum och len. Promenadvägen går förbi nässelsnåren bakom uthuset och ut på stigen vid sidan om ängen, där den snart leder in i skogen. Koltrastens melodiska flöjtande ledsagade stegen och myggen dansade kring huvudet när jag nådde skogsbrynet och steg in i lövsalen.

Stigen snirklar sig fram genom blandskog av gran, fur och björk vid de fuktigare partierna. Här växer högt gräs, ängsull och sköna örter. Resterna av en fallen, åldrig furustam med sin resliga rotvälta, ligger inbäddad bland yviga stånd av ormbunke. Stigen har trampats av såväl folk som fä sedan urminnes tider och den är lätt att följa, om än snårigt här och var och även då skymningen lägger skogen i djupt dunkel.

Skogens doftrika och syrehaltiga luft inverkade väl på mitt sinne och jag vandrade lätt, trots att trädens rötter över stigen, skälmskt ville få mig på fall. Ett stycke längre fram öppnade sig en glänta bakom stammar och ris. En våt kärräng med högt gräs, ängsull och tuvåtel. En rörelse fick mig att tvärstanna. Något satt bland tuvorna framför mig.  Först trodde jag det var en räv att döma av pälsen – eller snarare det yviga hårsvallet, för efterhand lösgjorde sig konturen av en spenslig person, sittande i det mjuka darrgräset. Jag kunde inte begripa vem som skulle ge sig till skogs i den här sena timmen – förutom jag själv då. Plockade hon blommor? Plötsligt reste hon sig upp och jag såg att hon var naken. Jag såg också något mer. Chocken frös mina ben till stela pinnar. Varelsen vände sig om, gav mig en sekunds granskande blick och en ganska högdragen fnysning, innan hon snabbt men ljudlöst försvann. Jag gav mig också av, fast i motsatt riktning – och först sedan benen återfått sin rörlighet.

raa272

Vad jag såg i skogsgläntan. (Skiss ur minnet.)

Man ska inte gå ut i skogen, sent om kvällen i midsommartid. Gamla stötar som jag må gå fria och säkra, men finns såna här väsen, finns säker också de som är hemskare och värre. Om inte annat skulle Ulven, den blodstinne dräparen från Hestra kunna dyka upp.

Redaktören

Redaktören

 

 

 

(Jo jag vet, men man får väl ljuga lite grann, så här i midsommartid?)
Det här inlägget postades i Nostalgia / Arkivrelaterat, Tecknat, målat och tryckt. Bokmärk permalänken.