Nationaldagsmorgondepression

braate

ETT VEMOD, gränsande till depression griper lätt den som efter avslutade projekt vaknat upp ur den speciella, berusningsliknande eufori som man i en produktiv period kan bäddas in i. Oj! Vad händer nu? Vad står på tur? Var detta allt – var detta livets mening?
När den produktiva perioden också medfört att arbetslokalen inte längre är tjänlig som mänsklig boning eller uppehållsplats, då blir depressionen ett faktum. Självhjälpen går i mitt fall ut på att tänka på allt jag kan göra om lokalen blir utrymd, sanerad och återorganiserad. Tänk vilka ytor som frigörs och vilka verk skulle inte födas då arbetsbänkarna obehindrat kan reflektera det inkommande ljuset?
Men chimärer fyller inga sopsäckar och bär definitivt inte ut dem till bilen. Drömmar hittar inte vägen till återvinningsgården och inte kan önskningar heller sortera och skapa ordning bland verktyg och material! Detta måste jag göra. Det sorgliga är bara att jag inte kan hitta den energi och entusiasm som behövs, i denna förfärliga röra. Nationaldagsledigheten till trots.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.