11-kaffe

JAG VET ATT min njutning är någon annans vedermöda. Att min ceremoniella stund, kring 11, endast är möjlig på grund av att någon annan gått upp i ottan och under en lång dag, mot dålig betalning plockat de bönor som utgör början i den långa kedjan som slutar här. Vid mitt fikabord. Visst försöker jag välja rättvisemärkt kaffe – det kan till och med jag ha råd med, men jämlikt blir det ändå inte. Trots det njuter jag. Det skulle vara väldigt svårt att sluta med kaffet. Och jag känner tacksamhet. Vad nu det är värt?

kopp

”Barensia Blue”, (gåva från en kund) tunn rostfri sked (stöld från TAP) och kaffe med grädde.

Ceremonin kräver min egen kopp, kantstött och med nyligen uppträdande sprickor i godset. När den en dag ger upp kommer jag förstås att fortsätta att dricka kaffe – ur något annat lämpligt kärl. Och jag kommer att finna att kaffet smakar mig ändå – ceremonia förutan. Viktigare är det inte med ”traditioner”. Om så kaffeplockerskan finge dubbelt i lön, med vad det skulle innebära i slutpris för mig, skulle jag ändå unna mig mina kaffestunder. Kanske inte lika många påtårar, men troligen med ännu godare smak.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

1 svar på 11-kaffe

  1. Musikanta skriver:

    Jag har helt rent samvete eftersom jag sen tio år tillbaka inte dricker kaffe. Det bara smakade inte en vacker dag. Varför vet jag inte. Jag var ju inte gravid i alla fall. Då var det samma sak – kaffe smakade illa. Det är MYCKET osocialt att INTE dricka kaffe, i synnerhet i kyrkliga sammanhang. Det ställer alltid till besvär.
    Det där med att ha egen kopp känner jag igen hemifrån :-)

Kommentarer inaktiverade.