”Em Lisboa”

pt14_02VI ÄR INTE sådär jätteintresserade av shopping, min fru och jag, men kommer man till Lissabon möts vi av ett utbud som vi, från Värnamo, har lite svårt att värja oss helt emot. Men vi går mest runt och tittar ändå. Ett par skor till redaktören blev det i alla fall, eftersom det snart skulle gås på kalas. Och nya loafers kan nog betraktas som en god och behövlig investering.

Second-handbutiker brukar inte vara min förtjusning, med mindre än att där finns en bra gubbavdelning, med intressanta ”hårdvaror”. En som bara har kläder men ändå borde kunna koras till världens bästa, var detta trevliga etablissemang, som skänkt de tröttgångna och otåliga en barmhärtig tanke. En rejäl del av lokalen hade en välförsedd bar med förfriskningar, snacks och bakverk – typ pastelaría! Försedd med en kall öl, lämnar redaktören gärna sin redaktörska att bläddra bland klänningarna.

pt14_01

pt14_06Kondensen på de iskalla ölglasen är vacker att skåda. Den svalkande och törstsläckande effekten ska förstås inte heller ringaktas. Därför kan det bli ett och annat glas under promenaderna. Och mot eftermiddagarna blir man lätt lite hungrig. Att hitta restauranger är aldrig svårt, men att bestämma sig för vilken, kan eventuellt bereda en svårigheter. Vi brukar välja de mindre syltorna där vanliga portugiser äter. Halstrade sardiner och stekt lever (på portugisiskt vis) är två måsten. Och en liten karaff av ”husets”. Redaktörskan äter uteslutande fisk.
Inga snobbiga finesser eller annat tjafs, utan helt ärlig, vällagad husmanskost som du lätt kan få modifierad och kompletterad efter egna önskemål. Och när notan kommer efter efterrätt och kaffe, är den inte mycket större än vad en ”dagens” eller pizzan kostar här hemma. Och man är vänliga, förekommande och tålmodiga, med ytterligt få undantag. Här trivs jag! Alla de turer som Ledsagerskan och jag har gjort till det här landet under åren, har gett ett massivt intryck av att portugiserna är ett vänligt folk. Att damen vid min sida har språket som modersmål, kan möjligen spela viss roll, men knappast någon avgörande.

Sitter vi ute är gatulivet alltid inspirerande att betrakta. Scener och episoder utspelas inför observatörens ögon. Det är bara att vrida blicken och zooma in på olika skeenden. Ett par robusta polismän bevakar trafiken från en post utanför metrostationen. Synbarligen lojt sysslolösa under julisolen, i brist på brott att stävja. Men kriminalitet vidlåder naturligtvis även detta goda land, det nysskrivna till trots och plötsligt förändras scenen. Med fasthet och auktoritet ingriper poliserna då någon för mig och Redaktörskan okänd överträdelse är i färd att begås.

pt14_04

Vad den unga kriminella med så oskyldigt utseende gjort sig skyldig till, har jag vid detta inläggs införande naturligtvis ingen aning om. Men cykeln konfiskerades och sen var det lugna gatan igen.

pt14_03

Foto: A.P.

När vi rör oss i olika områden och i olika kvarter, rör vi oss i också både nutid och dåtid. Många stadsdelar var hustruns hemtrakter i ungdomstiden. Minnena väcks och även om en hel del förstås är förändrat, så är stadens kärna sig lik. Och hon har mycket att berätta. Om saker som en svensk med en trygg uppväxt kan ha svårt att sätta sig in i. Jordbävningen minns hon som något nästan lite spännande. Då fick de ledigt från skolan. Men med diktaturen var det annorlunda och hon beklagar ibland att vi aldrig fått uppleva en Salazar. Då hade vi kanske kunnat slippa de idiotformeringar som Sverige visar upp idag.
Efter revolutionen hände mycket med Portugal och efter EU-inträdet än mer. En byggboom som möjligen kulminerade under Världsutställningen 1998 i Lissabon, har skapat oräkneliga nya bostadsområden, liksom upprustning och utvidgning av vägnät, tunnelbana och tåg. Vi är eniga om att ifall vi bodde här, skulle vi göra oss av med bilen. Den behövs inte.

pt14_09

pt14_10Sexton år har gått sedan ”Expo -98”. Då var här ett myller och bra mycket trängre. Hus och paviljonger står kvar, med nya funktioner. Dock tycker jag det låder en ödslig känsla över området. Den då så hänförande futuristiska arkitekturen känns idag också en aning omodern och bedagad. Byggmaterialen åldras inte heller lika värdigt och skönt som på husen i de gamla, än mer slitna stadsdelarna. Lissabon är en modern 2-miljonersstad, som lyckats behålla mycket av sin ”naturliga” skönhet – och sin varma själ. Man återvänder gärna.

Redaktören

Redaktören

Det här inlägget postades i Tyckanden & tankar. Bokmärk permalänken.

2 svar på ”Em Lisboa”

  1. Redaktören skriver:

    Nej det är inte för sent, Ingrid! :)

  2. Musikanta skriver:

    Väldigt intressant att läsa för en som aldrig varit i Portugal. Men än är det inte för sent.
    Det har nog sin stora betydelse att din fru har portugisiskan som modersmål för hur väl ni blir behandlade. När vi var i Kina och Åsa, dottern, som talar kinesiska var med, var det inte svårt att pruta. Eller att köpa biljetter till tåget som gick till kinesiska muren trots att det var 100 stycken i kö framför oss.
    Ingrid

Kommentarer inaktiverade.