I DET NYA, om än inte helt färdigställda gästrummet, en liten klostercell i källarplanet, hade vi äran att erbjuda barn och barnbarn logi under Trettondagshelgen. Då med bred madrass för två på högra halvan av rummet. Det var liksom premiär, invigningen av det här annexet som trots att huset inte är litet, ändå varit nödvändigt. (Det här är min tidigare ”Lilla studio”.) När lister kommer på plats rund golv och dörr ska det också bli mer ombonat. Det här blir en bättre lösning än att stöka om däruppe och att någon ska sova på soffan. Tycker jag. I nedre plan finns också ett badrum till, min verkstad och ateljé. I ett ”mellanrum” finns mina gamla beläten i papier-maché uppställda, i brist på annat utrymme. Barnbarnen, grabbarna, har sett dem förr och bara gjort lite fliniga kommentarer, så det har liksom bara passerat. Den här gången fick jag den raka och uppfordrande frågan: ”Morfar, varför gör du dom privata delarna?”
Oförberedd som jag var gav jag det lika korkade som fega svaret: ”Så är det med konst” och fortsatte sedan med det vi skulle göra. Sen ångrade jag mig förstås. Jag kommer ihåg min egen barndoms ofullständiga svar på vissa frågor. En diskussion med en nioåring skulle ha varit värdefull – inte minst för mig själv kanske. Jag kunde ju ha sagt något om att ifall man är intresserad av avbilda människor, är den nakna kroppens former det bästa att öva sig på. Eller att: Det är så vi ser ut (ungefär) och vi har ju ganska vackra former, eller hur? Eller kanske ärligast: Morfar gillar att modellera damer. Nu är det hur som helst försent. Tillfället är borta för alltid.