OM JAG VISSTE från början hur svåra saker är, skulle jag aldrig sätta igång med något. Och trots allt händer det att jag gör det. Men uppslagen och idéerna ger mig aldrig såna antydningar. De ger bara visionen av hur bra det kommer att bli när det blir färdigt.
Om det blir färdigt. Att teckna är inte som att cykla (en gång inlärt, sedan kan man det). Det liknar mer den goda konditionen, som vidmakthålls med ständig träning och motion. Det är också alldeles för mycket psykologi inblandad i den kreativa processen. Det behövs en bra balans mellan inspiration, lust och mening.
Det här började egentligen i vintras med bilden av en stackars ”cliffhanger”. En sån där teckning som ”blir till mest av sig själv”. Men jag blev lite förtjust i figuren och dess tänkbara potential. Sen kom plötsligt kameran in i bilden och boken ”Gerd köper kamera!”
Det är klart att hon heter Gerd och har en kamera. Hon är dock inte skådespelerska, som Gerd i Esse Anderssons bok för glada fotoamatörer. Den här Gerd saknar ännu ett socialt och miljömässigt sammanhang men är (troligen) mer aningslös och riskbenägen. Jag tycker i alla fall att hon ska fotografera analogt – inte med mobil. Jag har ju nyligen erfarit hur tjusigt det var med filmnegativ.
En ungefärlig figur gestaltar sig alltså ”mentalt”. Men att därifrån få den till att kliva över till papper, känns ovanligt trögt och besvärligt. Det trygga ’flytet’ låter vänta på sig. Jag vet att jag kan, men varför kommer jag inte igång då? Varför kan inte Gerd få börja någon gång?
Det här är förstås bara ett uppslag bland många andra och med en gnutta självkännedom inser jag att det sannolikt går som med de andra nittioåtta procenten av goda idéer. Men varför vara pessimist? Det för aldrig något gott med sig.
Nej Kristina. För jag är antingen en fegis – eller osedvanligt intelligent. Troligast det förra. ;)
…jag ser fram emot Gerds möten med världen genom hennes (kamerans) ögon….
(ditt alter ego?)
Ingrid. Det verkar nästan som om du är bekant med (min) Gerd. :)
Boken är från 1942. Man får läsa den med dåtiden i åtanke (vi har i alla fall kommit en liten bit på väg – ifråga om kvinnosynen).
Det är absolut mycket lättare att göra något när man är tvungen. Men idéerna kommer nog spontant med tiden – särskilt innan man ska somna. Det finns väl några tips i själva boken som du har. Vilka fantastiska äventyr hon antagligen kommer att råka ut för när hon väl har fått sin kamera som hon har sparat så länge till…
Ingrid
Tack syrran! :) Jag tror det gick lättare förr, när jag var tvungen. Det är jag ju inte numera. Nu ska det bara vara en rolig syssla – kanske det är därför det blir svårare?
Du är fantastisk kära bror! Både i att kunna teckna och att uttrycka dig. Du kommer att lyckas i detta projekt. Även om det går trögt nu så kommer det att lossa. Det är bra att du ser positivt på saken. Kram!